Rockstar Taste of Chaos (In Flames m.fl.) på Malmö Arena, 091214
Hey!
I måndags var det dags för konsert igen. Detta var dock helt oplanerat då en polare blivit sjuk och behövde bli av med sin biljett snabbt. Klockan 16.15 ringde han mig och mindre än fyra timmar senare satt jag i bilen på väg ut till Malmö Arena och en fet dos metal! Den enes död, den andres bröd... (Stackars Micke!)
De första två banden (svenska Maylene and the Sons of Disaster och Every Time I Die från USA) hade redan spelat när jag väl kom dit, så hur de lät har jag inte en aning om. Vad jag hörde från polare som var där hade tydligen Every Time I Die varit riktigt vassa, men kan inte intyga detta själv som sagt.
Första bandet jag såg var därmed svenska Dead By April. Detta band har ju ganska mycket cred bland emokids och väldigt unga metalfans. Det var också de som stod längst fram och skrek och försökte leka moshpit under giget. Det var lite sött faktiskt. Vi har alla varit 15 liksom. Det skulle vara lite väl enkelt för mig att såga Dead By April rakt av, då det kändes ganska givet att alla "riktiga" metalfans skulle hata dem. Jag tycker faktiskt att en och annan låt var helt OK. Man får ta det för vad det är: Superkommersiell metal. Tänk Britney Spears i metaltappning med en touch av emo. Lättsmält och inte nödvändigtvis dåligt. Men ganska intetsägande. Störde mig dock på att ljudbilden var extremt plastig. Mycket av körstämmorna och lite annat lät VÄLDIGT förinspelat och sammantaget kändes det som att man filtrerat alla instrument genom en Mac. (Rockband...?)
Efter detta var det dags för Killswitch Engage från USA att inta scenen. Jag måste erkänna att detta var en ny bekantskap för mig, men det var det uppenbarligen inte för större delen av den massiva publiken. De fick ett varmt mottagande och lyfte stämningen rejält med sin brutala, men samtidigt melodiösa metal. Roligt var också att deras ena gitarrist såg ut som en basketspelare med ADHD. Han sprang runt som en galning i ett par asfula shorts och var dessutom jättelång och spinkig. Mycket underhållande!
Så var det då dags för In Flames - våra stoltheter från Göteborg! Ja, det finns egentligen inte mycket att säga... Detta band har gått från klarhet till klarhet och även om jag inte tillhör den allra hängivnaste skaran är det omöjligt att undgå detta band om man är det minsta intresserad av tyngre musik. Det är än mer omöjligt att inte älska In Flames när man ser dem live. De är fullblodsproffs och vet exakt hur metal ska spelas och vilka tricks man ska ta till för att få publiken med sig. En ödmjukhet inför sina fans kombinerat med lite kaxig Göteborgshumor och ett gäng sjuhelvetes duktiga musiker - det är In Flames för mig.
Fokus låg på material från de senare plattorna, men en och annan äldre dänga dammades också av. Kändes som en väl genomtänkt mix, med tanke på publiken. Det var nämligen en brokig skara som samlats på Malmö Arena. Jag såg allt ifrån yngre tonåringar som kutade runt med posters och jagade autografer till medelålders män i skjorta som förnöjt stod och gungade med huvudet till musiken. Kul att se! Metal har blivit rena folkrörelsen...
Sammanfattningsvis kan sägas att detta var en grymt bra avslutning på en seg måndag och eftersom det inte ens var ett planerat besök hade jag heller inga förväntningar. Detta gjorde att jag gick därifrån med ett fett leende och skrev upp de In Flames-plattor jag saknar på önskelistan när jag kom hem!
Martin
Twist Action Heroes
I måndags var det dags för konsert igen. Detta var dock helt oplanerat då en polare blivit sjuk och behövde bli av med sin biljett snabbt. Klockan 16.15 ringde han mig och mindre än fyra timmar senare satt jag i bilen på väg ut till Malmö Arena och en fet dos metal! Den enes död, den andres bröd... (Stackars Micke!)
De första två banden (svenska Maylene and the Sons of Disaster och Every Time I Die från USA) hade redan spelat när jag väl kom dit, så hur de lät har jag inte en aning om. Vad jag hörde från polare som var där hade tydligen Every Time I Die varit riktigt vassa, men kan inte intyga detta själv som sagt.
Första bandet jag såg var därmed svenska Dead By April. Detta band har ju ganska mycket cred bland emokids och väldigt unga metalfans. Det var också de som stod längst fram och skrek och försökte leka moshpit under giget. Det var lite sött faktiskt. Vi har alla varit 15 liksom. Det skulle vara lite väl enkelt för mig att såga Dead By April rakt av, då det kändes ganska givet att alla "riktiga" metalfans skulle hata dem. Jag tycker faktiskt att en och annan låt var helt OK. Man får ta det för vad det är: Superkommersiell metal. Tänk Britney Spears i metaltappning med en touch av emo. Lättsmält och inte nödvändigtvis dåligt. Men ganska intetsägande. Störde mig dock på att ljudbilden var extremt plastig. Mycket av körstämmorna och lite annat lät VÄLDIGT förinspelat och sammantaget kändes det som att man filtrerat alla instrument genom en Mac. (Rockband...?)
Efter detta var det dags för Killswitch Engage från USA att inta scenen. Jag måste erkänna att detta var en ny bekantskap för mig, men det var det uppenbarligen inte för större delen av den massiva publiken. De fick ett varmt mottagande och lyfte stämningen rejält med sin brutala, men samtidigt melodiösa metal. Roligt var också att deras ena gitarrist såg ut som en basketspelare med ADHD. Han sprang runt som en galning i ett par asfula shorts och var dessutom jättelång och spinkig. Mycket underhållande!
Så var det då dags för In Flames - våra stoltheter från Göteborg! Ja, det finns egentligen inte mycket att säga... Detta band har gått från klarhet till klarhet och även om jag inte tillhör den allra hängivnaste skaran är det omöjligt att undgå detta band om man är det minsta intresserad av tyngre musik. Det är än mer omöjligt att inte älska In Flames när man ser dem live. De är fullblodsproffs och vet exakt hur metal ska spelas och vilka tricks man ska ta till för att få publiken med sig. En ödmjukhet inför sina fans kombinerat med lite kaxig Göteborgshumor och ett gäng sjuhelvetes duktiga musiker - det är In Flames för mig.
Fokus låg på material från de senare plattorna, men en och annan äldre dänga dammades också av. Kändes som en väl genomtänkt mix, med tanke på publiken. Det var nämligen en brokig skara som samlats på Malmö Arena. Jag såg allt ifrån yngre tonåringar som kutade runt med posters och jagade autografer till medelålders män i skjorta som förnöjt stod och gungade med huvudet till musiken. Kul att se! Metal har blivit rena folkrörelsen...
Sammanfattningsvis kan sägas att detta var en grymt bra avslutning på en seg måndag och eftersom det inte ens var ett planerat besök hade jag heller inga förväntningar. Detta gjorde att jag gick därifrån med ett fett leende och skrev upp de In Flames-plattor jag saknar på önskelistan när jag kom hem!
Martin
Twist Action Heroes
Kommentarer
Trackback
