.

HEEEY!!!

Ni glömmer väl inte bort att självaste Faster Pussycat spelar på Happy Bar i Malmö imorgon!? Med sig har de även kultbandet Enuff Z'Nuff och lokala förbandet Dirty Passion. Detta är ett samarrangemang av uppstickaren Klubb Horns Up Sweden som drivs av Ken Svanlund (mest känd för sina fantastiska klädkreationer) och mer etablerade Klubb Highway To Hell, som vanligt med Micke Svensson i spetsen.



Som ni ser kommer de även att ha två fantastiska DJ:s (hm...) på plats som ser till att ingen somnar mellan banden! Detta är ett unikt tillfälle att få se två klassiska band och ett riktigt bra lokalt band för endast 135 spänn - så billigt att ni som inte kommer borde skämmas! Ut i snön med er och MISSA INTE!!!



Ses imorgon!!!

Twist Action Heroes

- er valla under skidorna!

Nu blir det inte hårdrock - känsliga läsare varnas!

Att skriva om en synthkonsert på en blogg som utger sig för att fokusera på rock/hårdrock hade väl i mitten på 80-talet bestraffats med arkebusering på öppen gata, men det skiter vi i just nu... (För den delen visste ingen vad en blogg var på 80-talet, haha!)

Under 00-talet har som bekant gränserna mer och mer suddats ut mellan olika musikgengrer. Många av de gamla synthbanden har börjat använda analoga instrument och många rock-/hårdrocksband har utan att skämmas det minsta börjat ta hjälp av digitala verktyg i sitt musicerande. För övrigt tycker jag personligen att begreppet "rock'n'roll" i allmänhet handlar mer om attityd och livsstil än en specifik musikstil. Dave Gahan har exempelvis betydligt mer rock'n'roll-attityd än väldigt många så kallade rocksångare jag har sett live!

Nåväl. Till konserten... Jag vill börja med att poängtera att jag inte är någon som helst expert på varken Nitzer Ebb eller Depeche Mode. Nitzer Ebb upptäckte jag så sent som i somras genom en kompis och Depeche Mode är för mig ett sådant band man känt till sedan lågstadiet, men aldrig fördjupat sig i. Äger endast deras platta "Playing The Angel" som släpptes 2005 och i övrigt har jag endast en bränd samling jag fick av en vän som försökte frälsa mig för några år sedan. Med anledning av detta blir det ingen djupanalys, utan mer en betraktelse av konserten som upplevelse.

Nitzer Ebb hade jag ganska stora förhoppningar på då jag vet att de inspirerat bland annat Rammstein och jag älskat det lilla jag hört. Deras kompromisslösa iskalla sound med stenhårda beats och lätt manisk sång är riktigt coolt och härligt att lyssna på vid rätt tillfälle. Förväntningarna infriades sådär. Det var tyvärr alldeles för låg volym och de fyllde inte riktigt ut den stora scenen. De är nog ett band man ska se på en liten svettig klubb för att de ska funka 100% live. Men om man utgår från förutsättningarna tycker jag ändå att de ska ha klart godkänt då de var tighta och valde att enbart spela ösiga låtar. Dock saknade jag en del favoriter, som exempelvis "Getting Closer", men detta var nog medvetet då de ville fokusera på material från sin nya platta. Att sångaren Douglas McCarthy liknade Papi Raul i synthkläder och att den ena trummisen/synthspelaren Bon Harris liknade Super Mario var lite grädde på moset...

Nitzer Ebb – Getting Closer

Så till Depeche Mode, kvällens huvudakt. Tja, finns inte så mycket att säga egentligen, då dessa herrar är rutinerade proffs som vet hur man hanterar en arenapublik. Det var helt enkelt överlag jävligt bra. De inledde med tre låtar från nya plattan, sedan övergick de till att fokusera på sina klassiker. "Walking In My Shoes", "It's No Good" och "A Question Of Time" avlöste varandra och väckte publikhavet rejält! Dave Gahan var i god form, sjöng riktigt bra och fick den kvinnliga delen av publiken att skrika lite extra med sina höftrullningar och sin tatuerade bara överkropp. Redan igår tänkte jag kalla honom "den elektroniska musikens motsvarighet till Mick Jagger", men såg i morse att Anders Jaderup hunnit före med denna liknelse i Sydsvenskans recension, haha!



En temposänkning mitt i konserten med två pianoballader i följd framförda av Gahan's ständige vapendragare Martin Gore var ett djärvt grepp, men verkade gå hem hos framför allt tjejerna som skrek sig hesa. Det var väldigt vackra sånger (framför allt "Home"), men jag var rädd att stämningen skulle mattas av efter detta. Om så var fallet var det ingen större skada skedd då Gahan ganska snabbt hetsade igång publiken igen och inte långt därefter kom en av konsertens höjdpunkter; en blytung version av "I Feel You" som fick hårdrockaren i mig att vakna till ordentligt!



Efter detta var det full gas hela vägen in i mål. Ordinarie set avslutades med "Never Let Me Down Again" och efter en ovanligt lång paus levererade bandet ett magnifikt extranummer med bland annat "Stripped". Kalaset avslutades inte helt oväntat med en riktigt cool version av "Personal Jesus" där allsången inte visste några gränser. En minnesvärd kväll med många höjdpunkter som bevisade att även gamla synthare kan rocka!

Martin
Twist Action Heroes

Hello friends and non-likers!

En synnerligen hektisk vecka väntar oss, vilket är kul...

Imorgon (måndag) ska Martin se Depeche Mode med Nitzer Ebb som förband på Malmö Arena. På tisdag ska Olle se UK Subs med The Vibrators som förband på Debaser i Malmö. På torsdag ska vi agera warm-up DJ:s till Faster Pussycat, Enuff Z'Nuff och lokala förbandet Dirty Passion, då dessa band intar Happy Bar i Malmö i regi av Klubb Horns Up och Klubb Highway To Hell som samarbetar denna kväll. På fredag åker vi upp till lilla Nässjö i de småländska skogarna för att se Backyard Babies "Them XX"-turné på deras hemmaplan. På lördag ska vi DJ:a hela kvällen på O'Learys när Club Black Tooth Grin håller hov i Kristianstad.

Vi kommer naturligtvis försöka skriva så mycket som möjligt om dessa olika arrangemang och hålla er uppdaterade om allt kul som händer... Olle vill också passa på att tacka de som igår (lördag) kom till temakvällen "Synth eller Heavy?" som samordnades av Klubb Neon och Distortion Rock Club på Deep i Malmö, där han var en av de DJ:s som representerade Distortion Rock Club. Behöver vi ens säga vilket dansgolv som dominerade totalt?

Hörs under veckan!

Twist Action Heroes

Nej, men däremot Satan Takes A Holiday är namnet på ett förbannat bra band som släppte sin debutplatta förra året. När jag och Olle inte har möjlighet att ses kvällen innan ett DJ-gig brukar vi sitta på MSN och skicka förslag till varandra på lite nya låtar att spela. Nu senast var detta ett band som Olle skickade till mig som jag faktiskt missat helt och jävlar i helvete vad jag missat...! Han skickade låten "Missy" till mig och när jag drog på den var det som att få en smäll på käften - vilken otrolig energi!



Satan Takes A Holiday är ett sådant band man önskar att man upptäckte oftare. De har kanske inte världens mest unika sound, men de har ett driv och en attityd som inte går att motstå. De spelar vad jag brukar kalla för "benryckarrock", vilket innebär att benen omedvetet börjar rycka spasmiskt i takt när man hör musiken - en sann kvalitetsstämpel om ni frågar mig, haha!

Ska man försöka beskriva dessa energiska herrar skulle jag nog säga att de låter som en salig blandning av The Hives, Franz Ferdinand och lite bob hund (ja, faktiskt!). Krydda sedan den mixen med en släng av tidiga Mando Diao samt ett och annat 80-talsinspirerat gitarrsolo så är du i närheten av Satan Takes A Holiday. Sjukt bra är det i alla fall.

De var för övrigt nominerade i kategorin "Årets rock/metal" på P3 Guld-galan som gick av stapeln tidigare i veckan. Ett pris jag nog kan tycka de varit förtjänta av, men bättre lycka nästa år! Efter att ha lyssnat igenom hela plattan ett par gånger är detta en annan låt jag fastnat för:



Man måste ju älska en låt som innehåller följande textrader:

"I want my money back, give me my money back!
You want an explanation, I want a penetration!"

Haha, så kan man ju också välja att se på saken... En bra låt är det oavsett vad man tycker om texten. Detta kommer att bli en platta som kommer att spelas mycket känner jag. Inte minst när vårsolen väl behagar titta fram...

Martin
Twist Action Heroes

När jag var ungefär fem år upptäckte jag Elvis Presley genom mina föräldrars gamla LP-samling. De andra barnen på dagis tyckte nog jag var lite märklig när jag mitt under det neonfärgade 80-talet med sitt syntetiska ljudlandskap kom släpande med Elvis-kasseter till musikrummet. Detta bekom dock inte mig som med vattenkammat hår och mantel försökte sjunga med i texterna med en plastgitarr runt halsen. Tjejerna som stod och mimade till Samantha Fox och Sabrina fick faktiskt flytta sig från spegeln. Jag visste redan då att det jag lyssnade på var bättre.

Alla som är det minsta intresserade av populärkultur i allmänhet och rockhistoria i synnerhet vet att Elvis "snodde" mycket i sin tidiga stil från de svarta i USA. Hans första inspelningar stinker av blues och många av de lugnare låtarna var väldigt inspirerade av gospel från de svartas församlingar. USA var som bekant oerhört segregerat på denna tiden. Detta faktum kan dock inte ta något ljus ifrån Elvis oerhörda talang. Det skulle vara som att säga att Eminem inte kan rappa bara för att han är vit. Elvis röst i början av karriären var extremt säregen, sexig och uppkäftig. Han ansågs allmänt som en rebell.



Debutalbumet kom 1956 och slog ner som en bomb. Elvis gästade flera stora TV-shower och blev snabbt en stor stjärna. En av de låtar jag redan som barn tyckte var en av Elvis' bästa är "Heartbreak Hotel" från just denna platta. Grym text och en sånginsats som än idag håller världsklass i jämförelse med vilken rocksångare som helst.

Elvis Presley – Heartbreak Hotel - 2005 DSD remastered

Detta är rötterna. Rötterna till mitt eget intresse för rockmusiken, men också av många ansett som rötterna till den stora våg av rock- och popmusik som under sent 50-tal tog världen med storm och än idag inspirerar människor från alla världens länder att börja spela instrument, sjunga eller bara lyssna och njuta. Hur man än väljer att se på saken kan ingen förneka Elvis' betydelse i rockens historia. Shake, rattle and roll motherfuckers och låt denna legend leva vidare för evigt!

Martin
Twist Action Heroes

Hej vänner!

Denna helgen har varit extremt lugn med mina mått mätt. I fredags låg jag hemma i soffan och läste äntligen ut en bok som tagit mig alldeles för lång tid. Jag satt också på nätet och letade lite ny musik för att vidga mina vyer lite. Jag är den förste att erkänna att jag är ganska insnöad på rock/hårdrock, men ibland hittar man pärlor helt utanför sin ordinarie smak. Jag kan egentligen tycka om vilken musik som helst så länge den är framförd med någon form av känsla och inte känns "tillverkad på beställning". I fredags hittade jag en sådan pärla och hans namn är John Mayer. Denna kille är en fantastisk låtskrivare och en grymt duktig gitarrist. Detta är verkligen musik att softa till, men det var ju precis vad jag gjorde i fredags...



På lördagen blev det ett par öl med min gode vän Totte (för övrigt bassist i The Slide) och innan vi som vanligt hamnade på KB kom vi att diskutera just fenomenet med musik utanför dina normala referensramar som plötsligt bara tilltalar dig utan att du kan förklara det. Kan vara en röst, en text eller vad som helst. Då tipsade han mig om bandet White Lies, vilket är ett typiskt band som ingen av oss kanske skulle ta till sig under "fel" omständigheter, men som av olika skäl bara kändes så rätt just för stunden. Låten "Unfinished Business" är grymt bra och har en text som går rakt in i hjärtat.

White Lies – Unfinished Business

Man måste våga gå utanför sina egna gränser ibland. Man måste våga ge nya saker en chans. För man kan upptäcka grejer som gör livet lite bättre. Tror bestämt det är vad man i allmänhet kallar utveckling?

Martin
Twist Action Heroes

Davs!

Igår var vi som bekant på The Rock i Köpenhamn. Malmöbandet The Slide (f.d. Monroe Lips) hade fått som uppgift att värma upp publiken innan "storheterna" Rhino Bucket spelade. Med facit i hand borde det varit tvärtom... Nu tror alla säkert att jag skriver så bara för att jag råkar känna killarna i The Slide, men faktiskt inte. Jag har ju hört deras låtar flera gånger innan, så jag är nog snarare mer kritisk än genomsnittslyssnaren.

Hur som helst: The Slide äntrade scenen på utsatt tid inför en tråkig publik som dessutom stod på tryggt tvåmetersavstånd från scenen, så det var inte den tacksammaste uppgiften att försöka skapa någon form av stämning, men de lyckades få igång lite klapp åtminstone i de snabbare låtarna. The Slide var tighta, hungriga och gjorde ett förbannat bra gig utifrån de förutsättningar som fanns. Finns inte så mycket mer att säga faktiskt. Well done!

Så Rhino Bucket... Ja, vad ska man säga? Jag hade ganska höga förväntningar då man tycker det borde borga för viss kvalitet med en gammal AC/DC-trummis och en gammal Kix-gitarrist i bandet, men njae... Hade de varit ett demoband i 20-årsåldern hade jag nog tyckt att de var snuskigt tighta och lätt skulle kunna bli stora, men hallå!? Detta är rutinerade musiker i medelåldern och då ska det väl fan vara bättre än såhär? De lät som ett band man hade kunnat tycka var helt OK på Sweden Rock Festivals demoscen. Typ. Ett halvtaskigt AC/DC-plagiat är nog bästa beskrivningen jag kan komma på.

Att sedan trummisen Simon Wright liknande någon random gubbe i kassan på Konsum, bassisten Reeve Downes ett Iron Maiden-fan från 1985 och sångaren/gitarristen Georg Dolivo en fetare version av den blonde killen i Spinal Tap-filmen är ju egentligen oväsentligt. Men jag var bara tvungen att säga det. Den enda i bandet med lite star quality var gitarristen Brian Forsythe, som kom undan med hedern i behåll trots ett stort Ron Wood-komplex. Han levererade ett par riktigt sköna solon och såg dessutom i alla fall LITE ut som att han var med i ett rockband.

Summan av kardemumman: 1-0 till The Slide. De spelade bäst, de var snyggast och de gjorde att resan över bron inte kändes helt bortkastad! Det tackar vi för.

Martin
Twist Action Heroes

Hey dysfunctionals!

Våra goda vänner i Monroe Lips har länge varit ett av Malmös absolut hetaste och bästa "up and coming"-rockband. Under 2009 tog de sig bland annat till Skånefinalen i den stora talangjakten Emergenza Festival och nu 2010 står de inför en hel del spännande grejer... I detta skede har de valt att byta namn till The Slide. (Kom ihåg var ni läste det först!) De firar detta genom att spela som förband till Rhino Bucket på The Rock i Köpenhamn nu på onsdag, den 13/1.

Rhino Bucket bildades i Los Angeles 1988 och har delat scen med de flesta stora amerikanska rockbanden sedan dess. För er som inte hört dem kan deras musik enklast beskrivas som klassisk rock'n'roll med tyngd. Legenden Simon Wright (tidigare medlem i såväl AC/DC som Dio) är trummis i bandet och Brian Forsythe (tidigare medlem i kultbandet Kix) lirar gitarr. Inga dåliga namn!

För er som inte hört eller sett Monroe Lips (som alltså numera heter The Slide) kan jag bara säga att ni verkligen missat något! Äldsta medlemmen i bandet är 24 år, men deras sound är moget och låtarna är mycket välarrangerade. Tänk en mix av lite Rolling Stones, Aerosmith och tidiga Led Zeppelin så är du pretty close... Deras spelglädje är enorm och det svänger som fan!  

The Slide går på scen klockan 22.00 och Rhino Bucket spelar direkt efter. Detta för ynka 100 DKK! Är du inte där får du helt enkelt skylla dig själv...

Vi syns framför scenen!

Twist Action Heroes

Ibland krävs det att man är riktigt trasig för att ta sig tillbaka och njuta av tillvaron. Lite samma sak tror jag att det är med musik som är bra på riktigt. Det krävs att det produceras en jävla massa skit innan man på nytt ska kunna ta till sig sådant som är bra. Ett exempel är Ten Years Later som jag för en liten stund sedan hänfördes av i någon dokumentär om Woodstock. Jag säger inte att det är världens bästa band, men de utgör ett talande exempel. Vad hände egentligen med känslan, improvisationsglädjen, inlevelsen och kärleken till musiken? Vilket band idag kan ställa sig på en scen med samma själ och hängivenhet som tidigare? På riktigt alltså, lämna gärna en kommentar om jag missat något uppenbart.

Det kanske är jag som är lite skadad, men även om ett band idag levererar en toksnygg och välgjord platta eller spelning, så ska det bra mycket till för att det ska svänga lika ärligt och uppriktigt som tidigare. Egentligen är det kanske inte så mycket musiken i sig som skiljer sig, utan snarare leken med den samma. Eller var det bara nyhetens behag som gjorde det intressant, det gamla kanske inte var så fruktansvärt bra egentligen? Antar att tiden får utvisa det.

Olle

Har på sistone insett att låten "Take Me" från 1976 års "Rock And Roll Over" är en av Kiss' mest underskattade och bortglömda låtar. Så jävla bra riff, snygga taktbyten och en sexdrypande text (såklart) där Paul Stanley nästan överträffar Gene Simmons i snuskiga ordlekar. Kort sagt: Bredbent klassisk rock'n'roll när den är som bäst!

Kiss – Take Me





"The radio is playin'. Her fingertips are strayin'. Her mama didn't know she was there."

Martin
Twist Action Heroes

Oj oj oj...

Vilken galen kväll det blev igår - herregud!

Man börjar nu vakna till liv och det kan först och främst konstateras följande: Det åts god mat (tack Stoffe!), det dracks skumpa (tack KB!) och det spelades jävligt bra musik (tack oss själva!)... 

Här kan man se en video från tolvslaget på Möllevångstorget i Malmö igår:





Denna video är inte helt representativ, för när vi stod utanför KB (som ligger ett stenkast från Möllevångstorget) och skålade in det nya året så kändes det fan som att man befann sig i en krigszon. Men detta var enda videon som i skrivande stund låg uppe från nattens äventyr, så den får duga. Det smäller ju lite i alla fall!

Det kan vidare konstateras följande: En person ratade skumpan och skålade in 2010 med Guinness, en person hade klippt av sig en massa hår, en person hade plötsligt eldrött hår, en person dök väldigt oväntat upp och försvann sedan hastigt, en person satte troligen världsrekord i antal låtönskningar på en kväll, en person gjorde sin debut i pumps runt 06.30 i morse och en person var väldigt snabb med att offentliggöra ett foto på eländet.




Det var sammanfattningsvis en magnifik Nyårsafton med efterförljande tokparty, precis som det ska vara! Vi vill tacka alla som kom och förgyllde vår kväll bakom skivspelarna och vi hoppas att NÅGON fattade tanken bakom Olles briljanta idé att bjuda folk på Twist-praliner...?

Gott Nytt År!!!

Twist Action Heroes