Är det gamla så bra?

Ibland krävs det att man är riktigt trasig för att ta sig tillbaka och njuta av tillvaron. Lite samma sak tror jag att det är med musik som är bra på riktigt. Det krävs att det produceras en jävla massa skit innan man på nytt ska kunna ta till sig sådant som är bra. Ett exempel är Ten Years Later som jag för en liten stund sedan hänfördes av i någon dokumentär om Woodstock. Jag säger inte att det är världens bästa band, men de utgör ett talande exempel. Vad hände egentligen med känslan, improvisationsglädjen, inlevelsen och kärleken till musiken? Vilket band idag kan ställa sig på en scen med samma själ och hängivenhet som tidigare? På riktigt alltså, lämna gärna en kommentar om jag missat något uppenbart.


Det kanske är jag som är lite skadad, men även om ett band idag levererar en toksnygg och välgjord platta eller spelning, så ska det bra mycket till för att det ska svänga lika ärligt och uppriktigt som tidigare. Egentligen är det kanske inte så mycket musiken i sig som skiljer sig, utan snarare leken med den samma. Eller var det bara nyhetens behag som gjorde det intressant, det gamla kanske inte var så fruktansvärt bra egentligen? Antar att tiden får utvisa det.

Olle
Twist Action Heroes

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0