Depeche Mode + Nitzer Ebb på Malmö Arena, 100125
Nu blir det inte hårdrock - känsliga läsare varnas!
Att skriva om en synthkonsert på en blogg som utger sig för att fokusera på rock/hårdrock hade väl i mitten på 80-talet bestraffats med arkebusering på öppen gata, men det skiter vi i just nu... (För den delen visste ingen vad en blogg var på 80-talet, haha!)
Under 00-talet har som bekant gränserna mer och mer suddats ut mellan olika musikgengrer. Många av de gamla synthbanden har börjat använda analoga instrument och många rock-/hårdrocksband har utan att skämmas det minsta börjat ta hjälp av digitala verktyg i sitt musicerande. För övrigt tycker jag personligen att begreppet "rock'n'roll" i allmänhet handlar mer om attityd och livsstil än en specifik musikstil. Dave Gahan har exempelvis betydligt mer rock'n'roll-attityd än väldigt många så kallade rocksångare jag har sett live!
Nåväl. Till konserten... Jag vill börja med att poängtera att jag inte är någon som helst expert på varken Nitzer Ebb eller Depeche Mode. Nitzer Ebb upptäckte jag så sent som i somras genom en kompis och Depeche Mode är för mig ett sådant band man känt till sedan lågstadiet, men aldrig fördjupat sig i. Äger endast deras platta "Playing The Angel" som släpptes 2005 och i övrigt har jag endast en bränd samling jag fick av en vän som försökte frälsa mig för några år sedan. Med anledning av detta blir det ingen djupanalys, utan mer en betraktelse av konserten som upplevelse.
Nitzer Ebb hade jag ganska stora förhoppningar på då jag vet att de inspirerat bland annat Rammstein och jag älskat det lilla jag hört. Deras kompromisslösa iskalla sound med stenhårda beats och lätt manisk sång är riktigt coolt och härligt att lyssna på vid rätt tillfälle. Förväntningarna infriades sådär. Det var tyvärr alldeles för låg volym och de fyllde inte riktigt ut den stora scenen. De är nog ett band man ska se på en liten svettig klubb för att de ska funka 100% live. Men om man utgår från förutsättningarna tycker jag ändå att de ska ha klart godkänt då de var tighta och valde att enbart spela ösiga låtar. Dock saknade jag en del favoriter, som exempelvis "Getting Closer", men detta var nog medvetet då de ville fokusera på material från sin nya platta. Att sångaren Douglas McCarthy liknade Papi Raul i synthkläder och att den ena trummisen/synthspelaren Bon Harris liknade Super Mario var lite grädde på moset...
Nitzer Ebb – Getting Closer
Så till Depeche Mode, kvällens huvudakt. Tja, finns inte så mycket att säga egentligen, då dessa herrar är rutinerade proffs som vet hur man hanterar en arenapublik. Det var helt enkelt överlag jävligt bra. De inledde med tre låtar från nya plattan, sedan övergick de till att fokusera på sina klassiker. "Walking In My Shoes", "It's No Good" och "A Question Of Time" avlöste varandra och väckte publikhavet rejält! Dave Gahan var i god form, sjöng riktigt bra och fick den kvinnliga delen av publiken att skrika lite extra med sina höftrullningar och sin tatuerade bara överkropp. Redan igår tänkte jag kalla honom "den elektroniska musikens motsvarighet till Mick Jagger", men såg i morse att Anders Jaderup hunnit före med denna liknelse i Sydsvenskans recension, haha!
En temposänkning mitt i konserten med två pianoballader i följd framförda av Gahan's ständige vapendragare Martin Gore var ett djärvt grepp, men verkade gå hem hos framför allt tjejerna som skrek sig hesa. Det var väldigt vackra sånger (framför allt "Home"), men jag var rädd att stämningen skulle mattas av efter detta. Om så var fallet var det ingen större skada skedd då Gahan ganska snabbt hetsade igång publiken igen och inte långt därefter kom en av konsertens höjdpunkter; en blytung version av "I Feel You" som fick hårdrockaren i mig att vakna till ordentligt!
Efter detta var det full gas hela vägen in i mål. Ordinarie set avslutades med "Never Let Me Down Again" och efter en ovanligt lång paus levererade bandet ett magnifikt extranummer med bland annat "Stripped". Kalaset avslutades inte helt oväntat med en riktigt cool version av "Personal Jesus" där allsången inte visste några gränser. En minnesvärd kväll med många höjdpunkter som bevisade att även gamla synthare kan rocka!
Martin
Twist Action Heroes
Att skriva om en synthkonsert på en blogg som utger sig för att fokusera på rock/hårdrock hade väl i mitten på 80-talet bestraffats med arkebusering på öppen gata, men det skiter vi i just nu... (För den delen visste ingen vad en blogg var på 80-talet, haha!)
Under 00-talet har som bekant gränserna mer och mer suddats ut mellan olika musikgengrer. Många av de gamla synthbanden har börjat använda analoga instrument och många rock-/hårdrocksband har utan att skämmas det minsta börjat ta hjälp av digitala verktyg i sitt musicerande. För övrigt tycker jag personligen att begreppet "rock'n'roll" i allmänhet handlar mer om attityd och livsstil än en specifik musikstil. Dave Gahan har exempelvis betydligt mer rock'n'roll-attityd än väldigt många så kallade rocksångare jag har sett live!
Nåväl. Till konserten... Jag vill börja med att poängtera att jag inte är någon som helst expert på varken Nitzer Ebb eller Depeche Mode. Nitzer Ebb upptäckte jag så sent som i somras genom en kompis och Depeche Mode är för mig ett sådant band man känt till sedan lågstadiet, men aldrig fördjupat sig i. Äger endast deras platta "Playing The Angel" som släpptes 2005 och i övrigt har jag endast en bränd samling jag fick av en vän som försökte frälsa mig för några år sedan. Med anledning av detta blir det ingen djupanalys, utan mer en betraktelse av konserten som upplevelse.
Nitzer Ebb hade jag ganska stora förhoppningar på då jag vet att de inspirerat bland annat Rammstein och jag älskat det lilla jag hört. Deras kompromisslösa iskalla sound med stenhårda beats och lätt manisk sång är riktigt coolt och härligt att lyssna på vid rätt tillfälle. Förväntningarna infriades sådär. Det var tyvärr alldeles för låg volym och de fyllde inte riktigt ut den stora scenen. De är nog ett band man ska se på en liten svettig klubb för att de ska funka 100% live. Men om man utgår från förutsättningarna tycker jag ändå att de ska ha klart godkänt då de var tighta och valde att enbart spela ösiga låtar. Dock saknade jag en del favoriter, som exempelvis "Getting Closer", men detta var nog medvetet då de ville fokusera på material från sin nya platta. Att sångaren Douglas McCarthy liknade Papi Raul i synthkläder och att den ena trummisen/synthspelaren Bon Harris liknade Super Mario var lite grädde på moset...
Nitzer Ebb – Getting Closer
Så till Depeche Mode, kvällens huvudakt. Tja, finns inte så mycket att säga egentligen, då dessa herrar är rutinerade proffs som vet hur man hanterar en arenapublik. Det var helt enkelt överlag jävligt bra. De inledde med tre låtar från nya plattan, sedan övergick de till att fokusera på sina klassiker. "Walking In My Shoes", "It's No Good" och "A Question Of Time" avlöste varandra och väckte publikhavet rejält! Dave Gahan var i god form, sjöng riktigt bra och fick den kvinnliga delen av publiken att skrika lite extra med sina höftrullningar och sin tatuerade bara överkropp. Redan igår tänkte jag kalla honom "den elektroniska musikens motsvarighet till Mick Jagger", men såg i morse att Anders Jaderup hunnit före med denna liknelse i Sydsvenskans recension, haha!
En temposänkning mitt i konserten med två pianoballader i följd framförda av Gahan's ständige vapendragare Martin Gore var ett djärvt grepp, men verkade gå hem hos framför allt tjejerna som skrek sig hesa. Det var väldigt vackra sånger (framför allt "Home"), men jag var rädd att stämningen skulle mattas av efter detta. Om så var fallet var det ingen större skada skedd då Gahan ganska snabbt hetsade igång publiken igen och inte långt därefter kom en av konsertens höjdpunkter; en blytung version av "I Feel You" som fick hårdrockaren i mig att vakna till ordentligt!
Efter detta var det full gas hela vägen in i mål. Ordinarie set avslutades med "Never Let Me Down Again" och efter en ovanligt lång paus levererade bandet ett magnifikt extranummer med bland annat "Stripped". Kalaset avslutades inte helt oväntat med en riktigt cool version av "Personal Jesus" där allsången inte visste några gränser. En minnesvärd kväll med många höjdpunkter som bevisade att även gamla synthare kan rocka!
Martin
Twist Action Heroes
Kommentarer
Postat av: Jarek
Bra skrivet men jag saknade de 4 första skivorna...! Saknade party känslan, koncerten var bra men för mig är DM mer speak and spell än Violator eller Sounds of the universe som jag bara tycker är en dålig platta om man nu skall jämföra med de andra. Den låter som något Wendy Carlos, fadern numera modern av modern synth komposition skulle kunna ha gett ut...!
Trackback
