Malmöbandet The Slide (f.d. Monroe Lips) spelar på The Rock i Köpenhamn!
Hey dysfunctionals!
Våra goda vänner i Monroe Lips har länge varit ett av Malmös absolut hetaste och bästa "up and coming"-rockband. Under 2009 tog de sig bland annat till Skånefinalen i den stora talangjakten Emergenza Festival och nu 2010 står de inför en hel del spännande grejer... I detta skede har de valt att byta namn till The Slide. (Kom ihåg var ni läste det först!) De firar detta genom att spela som förband till Rhino Bucket på The Rock i Köpenhamn nu på onsdag, den 13/1.
Rhino Bucket bildades i Los Angeles 1988 och har delat scen med de flesta stora amerikanska rockbanden sedan dess. För er som inte hört dem kan deras musik enklast beskrivas som klassisk rock'n'roll med tyngd. Legenden Simon Wright (tidigare medlem i såväl AC/DC som Dio) är trummis i bandet och Brian Forsythe (tidigare medlem i kultbandet Kix) lirar gitarr. Inga dåliga namn!
För er som inte hört eller sett Monroe Lips (som alltså numera heter The Slide) kan jag bara säga att ni verkligen missat något! Äldsta medlemmen i bandet är 24 år, men deras sound är moget och låtarna är mycket välarrangerade. Tänk en mix av lite Rolling Stones, Aerosmith och tidiga Led Zeppelin så är du pretty close... Deras spelglädje är enorm och det svänger som fan!
The Slide går på scen klockan 22.00 och Rhino Bucket spelar direkt efter. Detta för ynka 100 DKK! Är du inte där får du helt enkelt skylla dig själv...
Vi syns framför scenen!
Twist Action Heroes
Våra goda vänner i Monroe Lips har länge varit ett av Malmös absolut hetaste och bästa "up and coming"-rockband. Under 2009 tog de sig bland annat till Skånefinalen i den stora talangjakten Emergenza Festival och nu 2010 står de inför en hel del spännande grejer... I detta skede har de valt att byta namn till The Slide. (Kom ihåg var ni läste det först!) De firar detta genom att spela som förband till Rhino Bucket på The Rock i Köpenhamn nu på onsdag, den 13/1.
Rhino Bucket bildades i Los Angeles 1988 och har delat scen med de flesta stora amerikanska rockbanden sedan dess. För er som inte hört dem kan deras musik enklast beskrivas som klassisk rock'n'roll med tyngd. Legenden Simon Wright (tidigare medlem i såväl AC/DC som Dio) är trummis i bandet och Brian Forsythe (tidigare medlem i kultbandet Kix) lirar gitarr. Inga dåliga namn!
För er som inte hört eller sett Monroe Lips (som alltså numera heter The Slide) kan jag bara säga att ni verkligen missat något! Äldsta medlemmen i bandet är 24 år, men deras sound är moget och låtarna är mycket välarrangerade. Tänk en mix av lite Rolling Stones, Aerosmith och tidiga Led Zeppelin så är du pretty close... Deras spelglädje är enorm och det svänger som fan!
The Slide går på scen klockan 22.00 och Rhino Bucket spelar direkt efter. Detta för ynka 100 DKK! Är du inte där får du helt enkelt skylla dig själv...
Vi syns framför scenen!
Twist Action Heroes
Grand Rezerva releaseparty på Klubb Horns Up Sweden i Malmö, 091218
Wohaaa!
I fredags hade Malmöbandet Grand Rezerva releasefest för sin färska EP på Klubb Horns Up Sweden, som huserar på Happy Bar. Klockan 21.00 var alla VIP-inbjudna på plats och en smaskig buffé fanns uppdukad med fri öl till - mycket generöst och trevligt. Alla fick dessutom ett exemplar av plattan, vilket även gäller de som kom efter 22.00 och betalade de ynka 60:- i entré. Fint så!
Klockan 23.00 gick bandet på scen och spelade alla fem låtarna från EP:n + en ny låt. Det var tight och hela gänget kändes väldigt spelsugna. Ny på scen var gitarristen Rasmus Ehrnborn och han levererade minsann! Då bandet förlorade sin gitarrist Staffan Österlind för några månader sedan, då han drog till Los Angeles för att förkovra sig ytterligare inom gitarrkonsten, var det nog många som trodde bandet skulle få svårt att fylla hans plats. Rasmus klarade dock uppgiften med bravur, vilket var kul att se!
Resten av kvällen festade bandet med alla vänner och bekanta som var på plats och stämningen var på topp när
DJ Sleezy matade på med gamla hits natten lång. En förbannat kul lväll! Ni som inte var där missade verkligen något...
Bilder från kvällen: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Eder ledsagare i mörkret,
Martin
Twist Action Heroes
I fredags hade Malmöbandet Grand Rezerva releasefest för sin färska EP på Klubb Horns Up Sweden, som huserar på Happy Bar. Klockan 21.00 var alla VIP-inbjudna på plats och en smaskig buffé fanns uppdukad med fri öl till - mycket generöst och trevligt. Alla fick dessutom ett exemplar av plattan, vilket även gäller de som kom efter 22.00 och betalade de ynka 60:- i entré. Fint så!
Klockan 23.00 gick bandet på scen och spelade alla fem låtarna från EP:n + en ny låt. Det var tight och hela gänget kändes väldigt spelsugna. Ny på scen var gitarristen Rasmus Ehrnborn och han levererade minsann! Då bandet förlorade sin gitarrist Staffan Österlind för några månader sedan, då han drog till Los Angeles för att förkovra sig ytterligare inom gitarrkonsten, var det nog många som trodde bandet skulle få svårt att fylla hans plats. Rasmus klarade dock uppgiften med bravur, vilket var kul att se!
Resten av kvällen festade bandet med alla vänner och bekanta som var på plats och stämningen var på topp när
DJ Sleezy matade på med gamla hits natten lång. En förbannat kul lväll! Ni som inte var där missade verkligen något...
Bilder från kvällen: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Eder ledsagare i mörkret,
Martin
Twist Action Heroes
Rockstar Taste of Chaos (In Flames m.fl.) på Malmö Arena, 091214
Hey!
I måndags var det dags för konsert igen. Detta var dock helt oplanerat då en polare blivit sjuk och behövde bli av med sin biljett snabbt. Klockan 16.15 ringde han mig och mindre än fyra timmar senare satt jag i bilen på väg ut till Malmö Arena och en fet dos metal! Den enes död, den andres bröd... (Stackars Micke!)
De första två banden (svenska Maylene and the Sons of Disaster och Every Time I Die från USA) hade redan spelat när jag väl kom dit, så hur de lät har jag inte en aning om. Vad jag hörde från polare som var där hade tydligen Every Time I Die varit riktigt vassa, men kan inte intyga detta själv som sagt.
Första bandet jag såg var därmed svenska Dead By April. Detta band har ju ganska mycket cred bland emokids och väldigt unga metalfans. Det var också de som stod längst fram och skrek och försökte leka moshpit under giget. Det var lite sött faktiskt. Vi har alla varit 15 liksom. Det skulle vara lite väl enkelt för mig att såga Dead By April rakt av, då det kändes ganska givet att alla "riktiga" metalfans skulle hata dem. Jag tycker faktiskt att en och annan låt var helt OK. Man får ta det för vad det är: Superkommersiell metal. Tänk Britney Spears i metaltappning med en touch av emo. Lättsmält och inte nödvändigtvis dåligt. Men ganska intetsägande. Störde mig dock på att ljudbilden var extremt plastig. Mycket av körstämmorna och lite annat lät VÄLDIGT förinspelat och sammantaget kändes det som att man filtrerat alla instrument genom en Mac. (Rockband...?)
Efter detta var det dags för Killswitch Engage från USA att inta scenen. Jag måste erkänna att detta var en ny bekantskap för mig, men det var det uppenbarligen inte för större delen av den massiva publiken. De fick ett varmt mottagande och lyfte stämningen rejält med sin brutala, men samtidigt melodiösa metal. Roligt var också att deras ena gitarrist såg ut som en basketspelare med ADHD. Han sprang runt som en galning i ett par asfula shorts och var dessutom jättelång och spinkig. Mycket underhållande!
Så var det då dags för In Flames - våra stoltheter från Göteborg! Ja, det finns egentligen inte mycket att säga... Detta band har gått från klarhet till klarhet och även om jag inte tillhör den allra hängivnaste skaran är det omöjligt att undgå detta band om man är det minsta intresserad av tyngre musik. Det är än mer omöjligt att inte älska In Flames när man ser dem live. De är fullblodsproffs och vet exakt hur metal ska spelas och vilka tricks man ska ta till för att få publiken med sig. En ödmjukhet inför sina fans kombinerat med lite kaxig Göteborgshumor och ett gäng sjuhelvetes duktiga musiker - det är In Flames för mig.
Fokus låg på material från de senare plattorna, men en och annan äldre dänga dammades också av. Kändes som en väl genomtänkt mix, med tanke på publiken. Det var nämligen en brokig skara som samlats på Malmö Arena. Jag såg allt ifrån yngre tonåringar som kutade runt med posters och jagade autografer till medelålders män i skjorta som förnöjt stod och gungade med huvudet till musiken. Kul att se! Metal har blivit rena folkrörelsen...
Sammanfattningsvis kan sägas att detta var en grymt bra avslutning på en seg måndag och eftersom det inte ens var ett planerat besök hade jag heller inga förväntningar. Detta gjorde att jag gick därifrån med ett fett leende och skrev upp de In Flames-plattor jag saknar på önskelistan när jag kom hem!
Martin
Twist Action Heroes
I måndags var det dags för konsert igen. Detta var dock helt oplanerat då en polare blivit sjuk och behövde bli av med sin biljett snabbt. Klockan 16.15 ringde han mig och mindre än fyra timmar senare satt jag i bilen på väg ut till Malmö Arena och en fet dos metal! Den enes död, den andres bröd... (Stackars Micke!)
De första två banden (svenska Maylene and the Sons of Disaster och Every Time I Die från USA) hade redan spelat när jag väl kom dit, så hur de lät har jag inte en aning om. Vad jag hörde från polare som var där hade tydligen Every Time I Die varit riktigt vassa, men kan inte intyga detta själv som sagt.
Första bandet jag såg var därmed svenska Dead By April. Detta band har ju ganska mycket cred bland emokids och väldigt unga metalfans. Det var också de som stod längst fram och skrek och försökte leka moshpit under giget. Det var lite sött faktiskt. Vi har alla varit 15 liksom. Det skulle vara lite väl enkelt för mig att såga Dead By April rakt av, då det kändes ganska givet att alla "riktiga" metalfans skulle hata dem. Jag tycker faktiskt att en och annan låt var helt OK. Man får ta det för vad det är: Superkommersiell metal. Tänk Britney Spears i metaltappning med en touch av emo. Lättsmält och inte nödvändigtvis dåligt. Men ganska intetsägande. Störde mig dock på att ljudbilden var extremt plastig. Mycket av körstämmorna och lite annat lät VÄLDIGT förinspelat och sammantaget kändes det som att man filtrerat alla instrument genom en Mac. (Rockband...?)
Efter detta var det dags för Killswitch Engage från USA att inta scenen. Jag måste erkänna att detta var en ny bekantskap för mig, men det var det uppenbarligen inte för större delen av den massiva publiken. De fick ett varmt mottagande och lyfte stämningen rejält med sin brutala, men samtidigt melodiösa metal. Roligt var också att deras ena gitarrist såg ut som en basketspelare med ADHD. Han sprang runt som en galning i ett par asfula shorts och var dessutom jättelång och spinkig. Mycket underhållande!
Så var det då dags för In Flames - våra stoltheter från Göteborg! Ja, det finns egentligen inte mycket att säga... Detta band har gått från klarhet till klarhet och även om jag inte tillhör den allra hängivnaste skaran är det omöjligt att undgå detta band om man är det minsta intresserad av tyngre musik. Det är än mer omöjligt att inte älska In Flames när man ser dem live. De är fullblodsproffs och vet exakt hur metal ska spelas och vilka tricks man ska ta till för att få publiken med sig. En ödmjukhet inför sina fans kombinerat med lite kaxig Göteborgshumor och ett gäng sjuhelvetes duktiga musiker - det är In Flames för mig.
Fokus låg på material från de senare plattorna, men en och annan äldre dänga dammades också av. Kändes som en väl genomtänkt mix, med tanke på publiken. Det var nämligen en brokig skara som samlats på Malmö Arena. Jag såg allt ifrån yngre tonåringar som kutade runt med posters och jagade autografer till medelålders män i skjorta som förnöjt stod och gungade med huvudet till musiken. Kul att se! Metal har blivit rena folkrörelsen...
Sammanfattningsvis kan sägas att detta var en grymt bra avslutning på en seg måndag och eftersom det inte ens var ett planerat besök hade jag heller inga förväntningar. Detta gjorde att jag gick därifrån med ett fett leende och skrev upp de In Flames-plattor jag saknar på önskelistan när jag kom hem!
Martin
Twist Action Heroes
Hardcore Superstar + Dia Psalma på KB i Malmö, 091210
Gott folk!
Det har varit dåligt uppdaterat senaste dagarna, då vi minst sagt haft fullt upp... Nu är det skärpning och kontinuerlig uppdatering kommer hädanefter vara regel snarare än undantag.
I torsdags förra veckan var vi på KB för att kolla in Hardcore Superstar och Dia Psalma. En udda kombination kan tyckas och jo, det var det nog fler som tyckte... Lite som Champagne till en mosbricka. Eller som Coca-Cola till anklever. Wierd hur man än ser på saken.
Dia Psalma gick hur som helst på scen inför ett halvtomt golv på utsatt tid. Gott så. Till att börja med ska sägas att våra vänner i Malmöbandet Stripped först var utannonserade som förband, men efter diverse turer fick Dia Psalma istället denna uppgift, vilket alltså tillkännagavs i ett väldigt sent skede. Ett antal entusiaster och en och annan som var tonåring i mitten på 90-talet visade dock sin uppskattning för detta band som gjorde sitt bästa av denna otacksamma uppgift.
Trots ganska grötigt ljud och det svala mottagandet öste Dia Psalma på med sina gamla trallpunkhits, men hur gärna jag än vill hylla dem av nostalgiska skäl måste det sägas att deras musik inte riktigt stått emot tidens tand. "Kalla Sinnen", "Tro Rätt, Tro Fel" och vissa av de andra gamla dängorna gick väl hem hyfsat hos delar av publiken, men det var tydligt att det mestadels var rockers/hårdrockare på plats som enbart var intresserade av Hardcore Superstar. Tyvärr. För rent musikaliskt gjorde Dia Psalma ett bra gig. Tror dock att Stripped med sin sleazerock hade gått bättre hem hos publiken just denna kväll, även om de är totalt okända i jämförelse med Dia Psalma.
Väl dags för Hardcore Supertstar hade stämningen börja ta sig rejält. Det var relativt trångt i lokalen och många vänner och bekanta till Vic Zino, bandets gitarrist från Malmö, ville såklart visa sin support. Detta var tydligt ett flertal gånger under konserten då sångaren Jocke Berg uppmanade publiken att ge Vic extra support på "hemmaplan", vilket folk inte var sena att haka på.
Hur som helst. Med en relativt färsk kanonplatta i bagaget inledde bandet med "Beg For It" tätt följd av "Into Debauchery", båda från senaste albumet. Bra ljud, ruskigt tight. Sedan var det gasen i botten hela vägen... Bandet verkade vara på exceptionellt bra humör då internskämten och pikarna mellan medlemmarna haglade under konserten. De uppvisade dessutom en tydlig spelglädje som inte kändes påklistrad. Extra roligt blev det då trummisen Adde ett flertal gånger lämnade över trumstockarna till en av medlemmarna i bandets crew och började gå runt på scenen och skåla med publiken. Vid ett tillfälle lämnade han även över trummorna till Jocke Berg, som fick avsluta en låt. Väldigt oväntat och sjukt kul.
Jag har sett Hardcore Superstar 5-6 gånger och de har aldrig gjort ett dåligt gig. Jag måste nog ändå säga att detta var ett av bandets bättre (kanske det bästa?) gig jag sett. Vic har med den senaste plattan i ryggen växt in i rollen som bandets gitarrist på allvar sedan han tog över efter Thomas Silver förra året och det märks att han trivs i rollen. Alla som träffat Vic privat kan intyga att detta är en ödmjuk och mycket trevlig kille som verkligen lever för musiken till 100%, vilket syns tydligt även på scen. Lite synd bara att han slutat med fläkten han alltid hade när han spelade med Malmöbandet Crazy Lixx - den hade blivit lite av ett trademark...
För att sammanfatta det hela var det som sagt ett mycket bra gig. Hardcore Superstar är rutinerade killar och det märks. Adde är en av Sveriges bästa rock-/hårdrockstrummisar och ihop med Martin Sandvik utgör de en stenhård och ruskigt tight rytmsektion. Martin glöms ofta bort, men det måste framhållas att han är en jävligt vass bassist och låtskrivare. Vic var som sagt i sitt esse och det var kul att notera att han vågat sätta lite personlig touch på många av solona i de gamla låtarna! Sist men inte minst Jocke Berg... Alltså, vilken jävla sångare han är! Han bara öppnar truten och levererar. Var får han den rösten ifrån? Tycker faktiskt att han är underskattad som sångare, rent tekniskt. Han har ett förbannat stort register och har med åren även blivit en riktigt skicklig publikdomptör.
Efter att bandet gjort klart för oss alla att de minsann inte firar några söndagar var stämningen hos publiken på topp och vad man kunde höra efteråt verkade alla överens om att det var en jävligt bra spelning. Enda klagomålen vi uppfattade och faktiskt är beredda att skriva under på var att ljudet var lite för lågt. Visst, decibelregler hit och dit, men LITE mer kräm hade inte gjort något!
För bilder från kvällen se: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Twist Action Heroes
- we don't celebrate Sundays either!
Det har varit dåligt uppdaterat senaste dagarna, då vi minst sagt haft fullt upp... Nu är det skärpning och kontinuerlig uppdatering kommer hädanefter vara regel snarare än undantag.
I torsdags förra veckan var vi på KB för att kolla in Hardcore Superstar och Dia Psalma. En udda kombination kan tyckas och jo, det var det nog fler som tyckte... Lite som Champagne till en mosbricka. Eller som Coca-Cola till anklever. Wierd hur man än ser på saken.
Dia Psalma gick hur som helst på scen inför ett halvtomt golv på utsatt tid. Gott så. Till att börja med ska sägas att våra vänner i Malmöbandet Stripped först var utannonserade som förband, men efter diverse turer fick Dia Psalma istället denna uppgift, vilket alltså tillkännagavs i ett väldigt sent skede. Ett antal entusiaster och en och annan som var tonåring i mitten på 90-talet visade dock sin uppskattning för detta band som gjorde sitt bästa av denna otacksamma uppgift.
Trots ganska grötigt ljud och det svala mottagandet öste Dia Psalma på med sina gamla trallpunkhits, men hur gärna jag än vill hylla dem av nostalgiska skäl måste det sägas att deras musik inte riktigt stått emot tidens tand. "Kalla Sinnen", "Tro Rätt, Tro Fel" och vissa av de andra gamla dängorna gick väl hem hyfsat hos delar av publiken, men det var tydligt att det mestadels var rockers/hårdrockare på plats som enbart var intresserade av Hardcore Superstar. Tyvärr. För rent musikaliskt gjorde Dia Psalma ett bra gig. Tror dock att Stripped med sin sleazerock hade gått bättre hem hos publiken just denna kväll, även om de är totalt okända i jämförelse med Dia Psalma.
Väl dags för Hardcore Supertstar hade stämningen börja ta sig rejält. Det var relativt trångt i lokalen och många vänner och bekanta till Vic Zino, bandets gitarrist från Malmö, ville såklart visa sin support. Detta var tydligt ett flertal gånger under konserten då sångaren Jocke Berg uppmanade publiken att ge Vic extra support på "hemmaplan", vilket folk inte var sena att haka på.
Hur som helst. Med en relativt färsk kanonplatta i bagaget inledde bandet med "Beg For It" tätt följd av "Into Debauchery", båda från senaste albumet. Bra ljud, ruskigt tight. Sedan var det gasen i botten hela vägen... Bandet verkade vara på exceptionellt bra humör då internskämten och pikarna mellan medlemmarna haglade under konserten. De uppvisade dessutom en tydlig spelglädje som inte kändes påklistrad. Extra roligt blev det då trummisen Adde ett flertal gånger lämnade över trumstockarna till en av medlemmarna i bandets crew och började gå runt på scenen och skåla med publiken. Vid ett tillfälle lämnade han även över trummorna till Jocke Berg, som fick avsluta en låt. Väldigt oväntat och sjukt kul.
Jag har sett Hardcore Superstar 5-6 gånger och de har aldrig gjort ett dåligt gig. Jag måste nog ändå säga att detta var ett av bandets bättre (kanske det bästa?) gig jag sett. Vic har med den senaste plattan i ryggen växt in i rollen som bandets gitarrist på allvar sedan han tog över efter Thomas Silver förra året och det märks att han trivs i rollen. Alla som träffat Vic privat kan intyga att detta är en ödmjuk och mycket trevlig kille som verkligen lever för musiken till 100%, vilket syns tydligt även på scen. Lite synd bara att han slutat med fläkten han alltid hade när han spelade med Malmöbandet Crazy Lixx - den hade blivit lite av ett trademark...
För att sammanfatta det hela var det som sagt ett mycket bra gig. Hardcore Superstar är rutinerade killar och det märks. Adde är en av Sveriges bästa rock-/hårdrockstrummisar och ihop med Martin Sandvik utgör de en stenhård och ruskigt tight rytmsektion. Martin glöms ofta bort, men det måste framhållas att han är en jävligt vass bassist och låtskrivare. Vic var som sagt i sitt esse och det var kul att notera att han vågat sätta lite personlig touch på många av solona i de gamla låtarna! Sist men inte minst Jocke Berg... Alltså, vilken jävla sångare han är! Han bara öppnar truten och levererar. Var får han den rösten ifrån? Tycker faktiskt att han är underskattad som sångare, rent tekniskt. Han har ett förbannat stort register och har med åren även blivit en riktigt skicklig publikdomptör.
Efter att bandet gjort klart för oss alla att de minsann inte firar några söndagar var stämningen hos publiken på topp och vad man kunde höra efteråt verkade alla överens om att det var en jävligt bra spelning. Enda klagomålen vi uppfattade och faktiskt är beredda att skriva under på var att ljudet var lite för lågt. Visst, decibelregler hit och dit, men LITE mer kräm hade inte gjort något!
För bilder från kvällen se: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Twist Action Heroes
- we don't celebrate Sundays either!
Pretty Boy Floyd + Stripped på Klubb Horns Up Sweden i Malmö, 091208
God Afton!
Igår spelade Pretty Boy Floyd på Happy Bar i Malmö, där Klubb Horns Up Sweden håller till. Det var det kultförklarade bandets första Sverigebesök, vilket gjorde det hela lite extra kul! Pretty Boy Floyd är kanske inte så kända för den stora massan, men för de som gillar 80-talets sleazerock är de ett stort namn. Det var i slutet av detta decennium de hade sin storhetstid, men har därefter varit verksamma till och från. I nuläget har de varit aktiva sedan 2004.
Förband denna kväll var våra vänner i Malmöbandet Stripped som gjorde sitt bästa för att tagga publiken och det lyckades de bra med. Då deras stil faller under samma gengre som huvudbandet var det ett lyckat drag att låta dem värma upp.
Pretty Boy Floyd gjorde därefter ett mycket bra gig - helt klart bättre än vad vi hade förväntat oss - och bjöd på mycket energi. Fokus låg såklart på de gamla klassikerna från deras mest kända album "Leather Boyz with Electric Toyz", men en och annan nyare låt hade också smugit sig in i setet. Hur som helst verkade publiken nöjd för det blev minsann allsång titt som tätt i refrängerna.
Efter giget dök hela bandet upp och signerade skivor, ställde upp på bilder och pratade med alla som kom fram. Det är att visa respekt för sina fans som faktiskt betalat för att se ett band de gillar och uppskattades av de som var där. Alltid kul med artister som bjuder till!
Man har ju helt klart haft tråkigare tisdagskvällar i sitt liv...
Pretty Boy Floyd – Rock & Roll Outlaws
För bilder från kvällen: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Fridens!
Twist Action Heroes
Igår spelade Pretty Boy Floyd på Happy Bar i Malmö, där Klubb Horns Up Sweden håller till. Det var det kultförklarade bandets första Sverigebesök, vilket gjorde det hela lite extra kul! Pretty Boy Floyd är kanske inte så kända för den stora massan, men för de som gillar 80-talets sleazerock är de ett stort namn. Det var i slutet av detta decennium de hade sin storhetstid, men har därefter varit verksamma till och från. I nuläget har de varit aktiva sedan 2004.
Förband denna kväll var våra vänner i Malmöbandet Stripped som gjorde sitt bästa för att tagga publiken och det lyckades de bra med. Då deras stil faller under samma gengre som huvudbandet var det ett lyckat drag att låta dem värma upp.
Pretty Boy Floyd gjorde därefter ett mycket bra gig - helt klart bättre än vad vi hade förväntat oss - och bjöd på mycket energi. Fokus låg såklart på de gamla klassikerna från deras mest kända album "Leather Boyz with Electric Toyz", men en och annan nyare låt hade också smugit sig in i setet. Hur som helst verkade publiken nöjd för det blev minsann allsång titt som tätt i refrängerna.
Efter giget dök hela bandet upp och signerade skivor, ställde upp på bilder och pratade med alla som kom fram. Det är att visa respekt för sina fans som faktiskt betalat för att se ett band de gillar och uppskattades av de som var där. Alltid kul med artister som bjuder till!
Man har ju helt klart haft tråkigare tisdagskvällar i sitt liv...
Pretty Boy Floyd – Rock & Roll Outlaws
För bilder från kvällen: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Fridens!
Twist Action Heroes
Ace Frehley + 16 Second Stare på KB i Malmö, 091204
Hey!
Martin vid tangentbordet som så smått börjat landa efter fredagens madness...
Dagen började 12.30 med att jag träffade Micke Svensson som har Klubb Highway To Hell på Vinylbaren, en del av KB. Han var som bekant den som ordnade den "officiella" efterfesten till Ace Frehley's konsert med viss hjälp från Kiss Army Sweden. Vi pyntade Vinylbaren med diverse Kiss-posters från Mickes privata samling och snackade ihop oss om hur vi skulle lägga upp kvällen. Under tiden såg vi Ace's crew rodda scenen inne i konsertlokalen, vilket var väldigt kul att se. Pirrade lite i magen när man såg hans berömda Gibson Les Paul-gitarrer radas upp framför näsan.
När vi var klara stack vi hem för uppladdning, uppfräschning och en sista check i skivcaset. Klockan 18.00 möttes vi åter upp utanför KB och även Olle anslöt. Twist Action Heroes var nu kompletta och i sällskap med Micke vi gick vi in för att äta ihop med övrig personal. Hela förbandet och Ace's kompband var nu där och hade precis soundcheckat. Till vårt förtret hade Ace själv stuckit tio minuter innan vi kom för att äta i lugn och ro på sitt hotell, så det var ju lite otur. Både jag och Micke, som är de största Kiss-fanatikerna i detta sällskap, fick trösta oss med att vi ju faktiskt träffat Ace vid ett tidigare tillfälle. Men LITE retfullt kändes det allt...
Nåväl. Efter en god middag återstod en kvart till dörrarna skulle öppnas, så jag och Olle hoppade upp i DJ-båset för att vara beredda att kräma på musiken när folket började droppa in. Allt flöt enligt schemat och vi körde ganska soft klassisk rock'n'roll till en början, vilket verkade uppskattas. Folk var ju knappast där för att titta på oss! Förbandet 16 Second Stare var väl i mitt tycke inte mycket att hetsa upp sig över. Lite amerikansk nu-metal blandat med mer klassisk metal, typ Pantera. Ganska intetsägande och inte särskilt originellt. Men folk var ju knappast där för att titta på dem heller!
Mellan förbandet och Ace's gig drog vi upp volymen och tempot något och körde en hel del av Ace's egna favoritartister, bland annat The Who, Jimi Hendrix och The Beatles. Vi avslutade med Ram Jam's "Black Betty" innan det var dags för Ace att gå på. Stämningen hade nu nått kokpunkten och folk var allmänt exalterade...
BOOM! Ace inleder med "Rocket Ride" - en klar favorit för många från 1977 års "Kiss Alive II" som innehöll en sida med nya studiolåtar, bland annat denna. Utan att säga ett ljud emellan drar han direkt igång "Parasite" från Kiss-plattan "Hotter Than Hell" från 1974 och nu vet jublet inga gränser... En låt som än idag kan få igång vilken rockpublik som helst! Han fortsätter att leverera ett oerhört tight set med solomaterial och Kiss-klassiker i en skön blandning. Största överraskningen under kvällen var helt klart "Love Her All I Can" som ligger på Kiss-plattan "Dressed To Kill" från 1975. En sorgligt bortglömd pärla! De låtar som i Kiss sjungs av Paul Stanley sjöngs av trummisen, som faktiskt hade riktigt bra röst. Ingen Paul Stanley såklart, men hallå... There is only one! Överlag ska sägas att det unga kompbandet Ace hade med sig höll väldigt hög kvalitet. Duktiga musiker som bjöd på sig själva och spelade tight utan att ta fokus från Ace.
Efter "Duece", som enligt Ace är hans favoritlåt med Kiss, gick han av scenen. Folk började genast vråla efter mer och det var knappast någon som sneglade mot garderoben. Efter en väl tilltagen paus kom bandet ut igen och drog av kvällens enda extranummer. Konserten avslutades med Kiss-klassikern "Cold Gin" som arrangerats om lite i slutet. För oss som kan sin Kiss-historia var det ganska kul att få höra den klassiska avslutningen från låten "Black Diamond", så som den framfördes live under Kiss' glansdagar med Ace på knä framför Gene Simmons och Paul Stanley.
På det hela taget måste jag säga att jag var mycket positivt överraskad av hela showen. Nog för att Ace verkat pigg och fräsch på sistone, men han är också känd för att vara ganska oberäknelig. Denna fredag fanns dock inget att tvivla på. För att citera den berömda textraden ur låten "Rock Soldiers": "ACE IS BACK, AND HE TOLD YOU SO..." Det tackar vi för!
Efter konserten körde jag och Olle en halvtimmes DJ-set till inne i konsertlokalen, men de mest hängivna stormade såklart in till efterfesten i Vinylbaren. En av roddarna gav mig dock Ace's låtlista medan de packade ihop, så det var ju värt att spela för en halvtom lokal enbart för den sakens skull!
Efter detta packade vi hop och lämnade över till de som skulle DJ:a på nattklubben. Jag kutade raka vägen in till efterfesten och fortsatte DJ:a ihop med Micke, medans Olle kunde chilla med öl och de trevliga människorna som var där. Resten av kvällen flöt på bra och Vinylbaren var packad med Kiss-fans tills långt in på småtimmarna. Ace's kompgitarrist tittade till och med in en stund, vilket var oerhört kul! Han snackade med alla, var supertrevlig och jag fick min låtlista signad. En kul överraskning!
Nedan ser ni några bilder som Olle tog under konserten från DJ-båset. (Jag var alldeles för exalterad för att kunna fota...) Kvaliteten är inte den bästa, men då han glömt sin kamera i Göteborg fick vi låna en akut (tack Annie!), så han var inte riktigt bekant med modellen. För bilder från efterfesten se: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Martin vid tangentbordet som så smått börjat landa efter fredagens madness...
Dagen började 12.30 med att jag träffade Micke Svensson som har Klubb Highway To Hell på Vinylbaren, en del av KB. Han var som bekant den som ordnade den "officiella" efterfesten till Ace Frehley's konsert med viss hjälp från Kiss Army Sweden. Vi pyntade Vinylbaren med diverse Kiss-posters från Mickes privata samling och snackade ihop oss om hur vi skulle lägga upp kvällen. Under tiden såg vi Ace's crew rodda scenen inne i konsertlokalen, vilket var väldigt kul att se. Pirrade lite i magen när man såg hans berömda Gibson Les Paul-gitarrer radas upp framför näsan.
När vi var klara stack vi hem för uppladdning, uppfräschning och en sista check i skivcaset. Klockan 18.00 möttes vi åter upp utanför KB och även Olle anslöt. Twist Action Heroes var nu kompletta och i sällskap med Micke vi gick vi in för att äta ihop med övrig personal. Hela förbandet och Ace's kompband var nu där och hade precis soundcheckat. Till vårt förtret hade Ace själv stuckit tio minuter innan vi kom för att äta i lugn och ro på sitt hotell, så det var ju lite otur. Både jag och Micke, som är de största Kiss-fanatikerna i detta sällskap, fick trösta oss med att vi ju faktiskt träffat Ace vid ett tidigare tillfälle. Men LITE retfullt kändes det allt...
Nåväl. Efter en god middag återstod en kvart till dörrarna skulle öppnas, så jag och Olle hoppade upp i DJ-båset för att vara beredda att kräma på musiken när folket började droppa in. Allt flöt enligt schemat och vi körde ganska soft klassisk rock'n'roll till en början, vilket verkade uppskattas. Folk var ju knappast där för att titta på oss! Förbandet 16 Second Stare var väl i mitt tycke inte mycket att hetsa upp sig över. Lite amerikansk nu-metal blandat med mer klassisk metal, typ Pantera. Ganska intetsägande och inte särskilt originellt. Men folk var ju knappast där för att titta på dem heller!
Mellan förbandet och Ace's gig drog vi upp volymen och tempot något och körde en hel del av Ace's egna favoritartister, bland annat The Who, Jimi Hendrix och The Beatles. Vi avslutade med Ram Jam's "Black Betty" innan det var dags för Ace att gå på. Stämningen hade nu nått kokpunkten och folk var allmänt exalterade...
BOOM! Ace inleder med "Rocket Ride" - en klar favorit för många från 1977 års "Kiss Alive II" som innehöll en sida med nya studiolåtar, bland annat denna. Utan att säga ett ljud emellan drar han direkt igång "Parasite" från Kiss-plattan "Hotter Than Hell" från 1974 och nu vet jublet inga gränser... En låt som än idag kan få igång vilken rockpublik som helst! Han fortsätter att leverera ett oerhört tight set med solomaterial och Kiss-klassiker i en skön blandning. Största överraskningen under kvällen var helt klart "Love Her All I Can" som ligger på Kiss-plattan "Dressed To Kill" från 1975. En sorgligt bortglömd pärla! De låtar som i Kiss sjungs av Paul Stanley sjöngs av trummisen, som faktiskt hade riktigt bra röst. Ingen Paul Stanley såklart, men hallå... There is only one! Överlag ska sägas att det unga kompbandet Ace hade med sig höll väldigt hög kvalitet. Duktiga musiker som bjöd på sig själva och spelade tight utan att ta fokus från Ace.
Efter "Duece", som enligt Ace är hans favoritlåt med Kiss, gick han av scenen. Folk började genast vråla efter mer och det var knappast någon som sneglade mot garderoben. Efter en väl tilltagen paus kom bandet ut igen och drog av kvällens enda extranummer. Konserten avslutades med Kiss-klassikern "Cold Gin" som arrangerats om lite i slutet. För oss som kan sin Kiss-historia var det ganska kul att få höra den klassiska avslutningen från låten "Black Diamond", så som den framfördes live under Kiss' glansdagar med Ace på knä framför Gene Simmons och Paul Stanley.
På det hela taget måste jag säga att jag var mycket positivt överraskad av hela showen. Nog för att Ace verkat pigg och fräsch på sistone, men han är också känd för att vara ganska oberäknelig. Denna fredag fanns dock inget att tvivla på. För att citera den berömda textraden ur låten "Rock Soldiers": "ACE IS BACK, AND HE TOLD YOU SO..." Det tackar vi för!
Efter konserten körde jag och Olle en halvtimmes DJ-set till inne i konsertlokalen, men de mest hängivna stormade såklart in till efterfesten i Vinylbaren. En av roddarna gav mig dock Ace's låtlista medan de packade ihop, så det var ju värt att spela för en halvtom lokal enbart för den sakens skull!
Efter detta packade vi hop och lämnade över till de som skulle DJ:a på nattklubben. Jag kutade raka vägen in till efterfesten och fortsatte DJ:a ihop med Micke, medans Olle kunde chilla med öl och de trevliga människorna som var där. Resten av kvällen flöt på bra och Vinylbaren var packad med Kiss-fans tills långt in på småtimmarna. Ace's kompgitarrist tittade till och med in en stund, vilket var oerhört kul! Han snackade med alla, var supertrevlig och jag fick min låtlista signad. En kul överraskning!
Nedan ser ni några bilder som Olle tog under konserten från DJ-båset. (Jag var alldeles för exalterad för att kunna fota...) Kvaliteten är inte den bästa, men då han glömt sin kamera i Göteborg fick vi låna en akut (tack Annie!), så han var inte riktigt bekant med modellen. För bilder från efterfesten se: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx
Somnade som en stock när jag kom hem med sus i öronen och ett stort leende på läpparna! Vilken jävla dag...
Yours truly,
Martin
Twist Action Heroes
- the aces in your deck?
Yours truly,
Martin
Twist Action Heroes
- the aces in your deck?
