Japandroids + Blinders On på Debaser i Malmö, 100701

Hade lite ångest för att det inte blev något Peace & Love i år. Så nästan på uret när dom där krökta gått av scen i Borlänge tog jag det i efterhand synnerligen goda beslutet att kila ner till Debaser för en öl i förra veckan (hur många det nu är). Där möttes jag av en vägg av skönt skrammel. Distat, malande, riffigt och riktigt skön desperat sång. Fyrmannabandet Blinders on från Blekinge begick inte direkt några större blunders. Ett klart intressant band att kolla in som sångmässigt stundtals gav lite At The Gates-vibbar. Snygga trummor också, framförallt i Lots And Lots Of Forget-Me-Nots.

Huvudakten för kvällen var Japandroids. Ett tvåmannaband från Vancouver. Hade till en början lite svårt att till mig musiken utan stod bara och tänkte på hur katten man lyckas svänga så sjukt bra på två personer? Frågan dyker upp med band som Johnossi och Stiff. Lät också lite Arctic Monkeys enligt vissa, ett påstående som det låg en hel del i. Funderade ett kort ögonblick om det låg något backtrack i bakgrunden, men icke. Punkigt distad sång. Grymt välarrangerade låtar! Låten Rockers East Vancouver kan eventuellt ha varit kvällens höjdare. Det var högljutt och svängigt utav bara tusan! Mycket och många snygga taktbyten. Och framförallt - bra volym! Sällan Debasers ljud bjuder på det, men ikväll skar det äntligen i öronen och slog i bröstet. Gillas.

Kan glädjas åt att jag såg dem innan alla andra på nästa års Peace & Love. För det känns som en självklar bokning.

Ärtor och blad.

Olle
Twist Action Heroes

Sweden Rock Festival (Aerosmith, Danzig, Slayer m.fl.), 100610

Årets upplaga av Sweden Rock Festival bjöd på större och fetare namn än på länge, så tanken var från början en fyradagarsbiljett för oss båda, men efter noga övervägande kom vi fram till att Aerosmith faktiskt var det största dragplåstret. Visst hade det varit kul att se Billy Idol och Axl med kompband "bara för att", men ändå inte. Även om "nya" Guns n' Roses har sina kvaliteter känns det inte helt OK. Vi nöjde oss därför med varsin torsdagsbiljett. Detta beslut skulle i efterhand visa sig vara ganska förnuftigt.

Hur som helst började denna dag med att vi lämnade Malmö ungefär två timmar efter utsatt tid. (För er som känner oss var ju detta ganska väntat...) Vi hade redan då gett upp hoppet om att hinna upp till Dundertågets gig 12.15, vilket var den ursprungliga planen. Vi bestämde oss för att mer realistiskt sikta på Nazareth klockan 13.30. Detta hade vi hunnit, men när vi äntligen parkerat bilen överraskade Olle med en kylväska fylld med iskall öl - MYCKET klokt initiativ, vilket gjorde att vi snabbt tog beslutet att "man hör ganska bra på parkeringen också..."

Baren öppen!

Som synes hade vi inte direkt planerat hur övernattningen skulle gå till, så bilskrället var tänkt att fungera som hotell, bar och relaxavdelning i ett. Ett beslut som skulle visa sig vara mindre genomtänkt... Men just då sket vi rätt hårt i vilket - vi skulle för bövelen se Aerosmith!

När vi efter mycket om och men samt en köttbullstallrik senare kom in på området började det omedelbart regna. Nej, FEL. Det började PISSREGNA. Plötsligt kostade alla regnponchos mellan 50 och 100 spänn - inte OK. Vi hittade till slut en vänlig försäljare som gav bort sponsorponchos, som visserligen var förskräckligt fula, men fyllde sin funktion lika väl och bidrog till två extra öl per man i kassan!

Första bandet vi såg (från öltältet) var gamla kultförklarade Mother's Finest som gjorde vad de kunde för att lyfta stämningen från Rockscenen trots vädret. De gjorde en bra spelning, men kändes lite malplacerade i sammanhanget och fick inte precis världens bästa mottagande. Kul att se dock!

Efter detta yrade vi runt lite på området och sprang på diverse bekanta överallt. Fastnade en stund framför Death Angel på Dioscenen, som var ganska underhållande och bjöd på en härlig energi. Vi konstaterade dock snabbt att vi lika gärna kunde spara oss till Slayer's gig, eftersom de i princip gör samma grej - fast bättre.

Sagt och gjort. När Slayer så gick på stora Festivalscenen hade dessutom regnet avtagit, vilket gjorde det lite lättare att njuta av giget. De gjorde vad Slayer gör, levererade sina mest kända låtar tight och utan större missar. Det kändes inte som att de var särskilt taggade, men de är lite av den tyngre musikens motsvarighet till AC/DC. De har låtit i princip likadant sedan tidigt 80-tal och man vet exakt vad man får. Därför blir man heller aldrig besviken.

Slayer

Efter Slayer var det ett sjok av mindre intressanta band, varför vi ägnade oss åt att äta och dricka mer öl ihop med ett gäng goda vänner från Malmö - mycket trevligt! Med mätta magar blev det sedan The Quireboys unplugged i Rockklassiker-tältet...

The Quireboys

...tätt följda av självaste Danzig på Rockscenen. Danzig var kul att se och även om han sjöng riktigt bra emellanåt och bandet var grymt tight måste vi nog säga att det var ganska ointressant överlag. Hade man sett Danzig i en mindre lokal och varit inställd på att det var kvällens höjdpunkt hade det säkert uppskattats mer, men då vi mest stod och tittade på klockan i väntan på Aerosmith och redan hade börjat oroa oss för att få dåliga platser samt att det skulle börja regna igen blev det lite segt. Tyvärr.

Danzig

MEN... Så var det då ääääääntligen dags för det vi betalt för och väntat på som två små gossar på Julafton - The Bad Boys Of Boston: Aerosmith! Ryktena hade gått i månader om Steven Tyler's eventuella avhopp, bråk i bandet med mera. Vi hade därför gjort vårt bästa för att ta ner förväntningarna innan. "Steven kommer säkert att sjunga skitdåligt...", "De kommer säkert att göra ett oinspirerat rutingig..." och "Vi får vara glada att vi får se dem innan de lägger av..." gick snacket innan. Well...

Ridån faller till ett öronbedövande vrål från över 20,000 personer och de kickstartar med en bländande version av "Love In An Elevator", tätt följd av 70-talsklassikern "Back In The Saddle"... Ord är överflödiga. Steven var coolare, sexigare och snyggare än vad någon vågat hoppas i sina vildaste fantasier. Om han sjöng bra? Han sjöng inte bara "bra" - han var Gud på scenen. Allt bråk verkade vara bortglömt (åtminstone för stunden) och vi fick privilegiet att uppleva ett spelsuget Aerosmith i högform som fullständigt sopade mattan med allt motstånd. Setlist:
  1. Love In An Elevator
  2. Back In The Saddle
  3. Walkin' The Dog (Rufus Thomas-cover)
  4. Falling In Love (is Hard on the Knees)
  5. Livin' On The Edge
  6. Jaded
  7. Kings And Queens
  8. Cryin'
  9. Joey Kramer trumsolo
  10. Lord Of The Thighs
  11. Joe Perry gitarrsolo
  12. Stop Messin' Around (Fleetwood Mac-cover)
  13. I Don't Want To Miss A Thing
  14. Sweet Emotion
  15. Baby, Please Don't Go (Big Joe Williams-cover)
  16. Draw The Line
    Extranummer:
  17. Dream On
  18. Walk This Way
  19. Toys In The Attic

    Med andra ord en perfekt mix av 70-talsklassiker blandat med MTV-hits. Jag tror inte vi behöver säga mer. Det sägs att bilder säger mer än tusen ord, så vi har därför fått den stora äran att publicera några bilder tagna av vår goda vän Amanda Stiverius, som till skillnad från Martin KAN fotografera. Enjoy:

    Aerosmith

    Aerosmith

    Aerosmith

    Aerosmith

    Aerosmith
Efter denna totala utklassning var vi i det närmaste helt mållösa. Vi konstaterade dock att det var bland det bästa vi sett någonsin (och vi har ändå sett en del konserter genom åren). Hade lätt betalt vad endagsbiljetten kostade ENBART för Aerosmith. Så vad alla feta överbetalda kvällstidningsrecensenter än skrivit - up yours!

Sovplats då? Ja, att sova två vuxna män i en bil (om än kombi) är inte att rekommendera. Så mycket kan vi konstatera. Så Olle fick äran att utnyttja Hotell Bil efter eget huvud, medan ett gäng snälla extramammor från Malmö uppgraderade Chaufför Martin till presidentsviten...

Presidentsviten

Där bjöds det minsann på handsprit, ett rosa leopardtäcke och fesljummen kräftost - det ni!

Twist Action Heroes


Copenhagen Live (Rammstein, Slash m.fl) i Amager Strandpark, 100602

Vi hade helt och hållet räknat med att stå över Copenhagen Live, då vi missade tidningen Metros tillfälliga erbjudande om att köpa biljetter för 149 kronor och fullprisbiljetterna kändes lite väl dyra med tanke på alla andra festivaler och konserter som är på gång. Så blev det dock inte. En vänlig själ som kommit över två fribiljetter med tillhörande VIP-pass tyckte att vi gjort oss förtjänta av dessa och SKÄNKTE dem till oss. Vi bockar och tackar ödmjukast för detta! We owe you a big one (du vet vem du är)...

När vi kom till Köpenhamn strax efter lunchtid stod solen högt och det var perfekt högsommarväder. En pastasallad med ljummen öl har inte smakat så gott på länge... Fan vad man har längtat efter solen! Underbart.

Väl inne på festivalområdet kom vi precis lagom till Slash's gig, som faktiskt var den primära anledningen till att vi åkt dit. Trots en ganska avslagen picnicstämning på området gick gubben in och brände av ett hitfyrverkeri som var svårt att motstå och de mest hängivna fansen längst framme vid scen väckte snabbt slöfockarna i gräset till liv. Låtarna från senaste plattan fick överraskande bra mottagande, men störst jubel såklart när Slash fjäskade loss rejält med både "Sweet Child O' Mine" samt "Paradise City". Sångaren Myles Kennedy och kompbandet Cocaine Tounge var förvånansvärt bra och till med nämnda Guns n' Roses-dängor funkade riktigt fint i deras tappning.

Slash live 2010

Efter denna eminenta spelning var det dags att hitta VIP-området som var fint placerat så man kunde se båda scenerna ganska bra. Ren gräsmatta, rena toaletter med rinnande vatten, helstekt gris och nästan halva priset på ölen - det sög INTE! Kanske inte vad man skulle kalla traditionell festivalstämning, men who gives a fuck!? Livet kändes just då väldigt lätt att leva!

TAH 2010

Medan vi låg i gräset och njöt av sol, iskall öl och grillat spelade bland annat Bullet For My Valentine och gamla Skunk Anansie (någon som minns?). Bullet For My Valentine gjorde ett bra gig, även om deras musik troligen gör sig bäst i mörker, men emokidsen såg nöjda ut ändå. Vad beträffar Skunk Anansie däremot säger vi bara en sak: Bäst före 1996. Detta band var något av det pinsammaste och sämsta framträdande vi någonsin sett på en så stor scen... Kan fan räkna upp ett antal demoband från Malmö som är betydligt bättre!

Tidigare har man ändå kunnat höra Skunk Anansie's "Weak" eller "Hedonism" på radion och få lite sköna flashbacks från högstadiet. Men aldrig mer. Efter att ha sett deras sångerska Skin desperat hoppa runt och försöka engagera en totalt ointresserad publik och samtidigt missa var och varannan ton kommer vi bara att må dåligt av deras musik framöver. Hon som var stencool på 90-talet borde låtit oss leva på det minnet.

Kvällens överraskning var desto roligare och kom strax efter att Skunk Anansie äntligen slutat spela, nämligen danska Black City som Olle skrivit om tidigare. Vi hade trott att deras "Summertime" var en one-hit-wonder, men ikke! Det var faktiskt en av de tråkigare låtarna under deras intensiva gig på den lilla scenen. De överraskade oss totalt med flera riktigt bra låtar, så nu ser vi fram emot skivan och lite höstgig i Sverige. Hoppas de lyckats fånga sin härliga energi i inspelningsstudion!

Vad hände sen...? Just det! Ännu ett danskt band gick upp på stora scen, nämligen Volbeat. Inga större överraskningar direkt. Volbeat är ett band som har en handfull riktigt bra låtar, men de blir lätt enformiga i längden och känns lite smått överskattade. Hemmapubliken gav dock bra support och det lyfte såklart även bandet lite.

Avslutningsvis var det så dags för übertyska Rammstein, som väl knappast behöver presenteras. Det finns egentligen inte så mycket att säga om deras gig heller mer än att det var hårt som fan, välregisserat och varmt. Detta då det konstant brann någonstans på scenen i en och en halv timme. Snacka om show! Mycket underhållande att se även om man inte är ett inbitet fan. Det är ju inte varje dag man ser killar som går runt med eldkastare samtidigt som de vrålar på tyska...

Rammstein live 2010

Efter detta var det dags att åka hem och sova. Sommarens första festival avklarad och det med besked! Solbränna, salongsberusning och flottig mat - check! Är det någon som har VIP-pass över till fler festivaler går det bra att höra av sig...

VIP Action Heroes

The Slide på Klubb Horns Up Sweden i Malmö, 100528

Denna kväll var lite speciell då vi äntligen fick spela skivor samma kväll som våra vänner i The Slide skulle lira. Vi värmde upp publiken så gott det gick innan giget och körde ett specialintro till bandet som vi snott från det klassiska albumet "Kick Out the Jams" med MC5 - effektfullt och passande!

The Slide levererade precis som vanligt ett intensivt och tight set, men de bjöd till något alldeles extra denna kväll med hela sex (!) nya låtar som inte spelats live innan - kaxigt!

The Slide

Alla i bandet var på ett lysande spelhumör och rent musikaliskt var det nog det bästa gig vi sett med dem hittills. Kalle sjöng ruggigt bra och var ovanligt uppsluppen mot publiken, Totte var allmänt galen samtidigt som han spelade riktigt snygga baslicks, Jonas larmade på i bästa John Bonham-anda och radarparet Philip/Fredde beväpnade med feta bluesriff från helvetet verkar inte kunna göra något fel. Enda smolket i glädjebägaren var ett avbrott på cirka fem minuter då en förgrening slutade fungera mitt i en låt, men shit happens. Alltid trist när tekniken strular.

För er som missat det är The Slide dessutom med på den samlingsskiva som medföljer senaste numret av Classic Rock Magazine (med Keith Richards på omslaget). De lovprisas alltså nu även i en världens största rocktidningar - inte illa! Kom ihåg att de är 22 bast...

Klicka på länken för att se deras uppdaterade hemsida.

Well, efter denna urladdning var stämningen god och vi fortsatte spela plattor till stängningsdags, då festen fortsatte på KB...

Twist Action Heroes

Black Rebel Motorcycle Club + Spindrift på KB i Malmö, 100527

Förbandet Spindrift missades dessvärre helt då Klubb K3 i Vinylbaren med sitt galna quiz om "historiens sämsta låtar" gjorde att vi fastnade där för länge... Så precis mitt i första låten med Black Rebel Motorcycle Club kommer vi inspringande med andan i halsen. Som det kan bli!

Såhär när man smält konserten några dagar senare kan det enkelt konstateras att det inte fanns mycket att anmärka på. Det var oväntat mycket folk (över 500 personer en torsdag är BRA!), det var grymt bra ljud, det var en snygg ljusshow och bandet var kort och gott asbra!

Konserten balanserades fint mellan skitit rockslammer och finstämda ballader. Det blev aldrig för mycket av varken det ena eller andra. Vi var rörande överens om att det var en av de bästa konserterna på länge när vi snackade direkt efter sista extranumret och det känns som att vi fortfarande kan stå för detta. Det var verkligen bra!

Vill du se bilder från giget kan du kolla på Musicstage.se!

Det enda man kan anmärka på var publiken. Vi har varit inne på detta fenomen tidigare, men helt ärligt: Vad fan är det för fel på folk!? Varför går man på konsert och står med armarna i kors? Varför går man på konsert om man ska prata i mobil mitt under en ballad? Varför går man på en konsert om man ska supa sig dyngpackad redan under förbandet?

Vi menar inte att det nödvändigtvis behöver vara värsta moshpitslakten en torsdagskväll, men när folk står och ser ut som de bevittnar en PowerPoint-presentation under en bolagsstämma när ett helt fantastiskt bra band står och ger ALLT på scen, då blir man ju förbannad. Och ledsen. Det är inte OK.

Men om vi återgår till bandets framträdande vill vi avsluta med ett enda ord: GRYMT!

Twist Action Heroes

Skilla releasefest på Babel i Malmö, 100521

Då var ännu en helg till ända och det var en synnerligen trevlig sådan dessutom! I fredags hann vi med att slinka in på Babel innan det var dags att spela skivor i Vinylbaren på KB. Anledningen till att vi stressade dit var såklart för att vi inte ville missa releasefesten för Skillas nya skiva som alldeles rykande färsk bör finnas i din skivbutik nu.

För er som inte känner till detta Malmöband sedan tidigare kan vi berätta att det är ett högst intressant gäng som du bör kolla upp omgående. De låter nämligen inte direkt som något annat band vi hört. Skillas musik är gränsöverskridande då tjejerna vilt blandar pop, lite reggae samt folkmusik och gör det alldeles förbannat bra med en egen liten knorr på det mesta.

Deras debutalbum kom 2007 och vi har nog sammanlagt sett dem spela 8-10 gånger innan, så det var med spänning vi såg fram emot att få höra deras nya material. Bandet gick på prick 21.00 som utlovat och det märktes att de var lite nerviga då det var gott om folk på Babel. De fick dock ett varmt mottagande och de nya låtarna gjorde sig mycket bra live.

Det är alltid svårt att ge en 100% rättvis bedömning av nytt material efter en lyssning, men de åsikter vi delade efter giget var att de nya låtarna inte kändes lika direkta som deras tidigare material. Lite mer dämpat och eftertänksamt, men starkare arrangemang och mognare låtskrivande. Då många av låtarna hade ett stänk av melankoli och plattan troligen kommer att behöva något fler genomlyssningar än debuten för att "sätta sig" tror vi dock att den kommer bli en favorit framåt hösten.

Hur som helst var det en mycket trevlig kväll och härligt att se ett så spelsuget band igen! Vi önskar Skilla all lycka med skivan och ser fram emot nästa gig...

Skillas hemsida hittar du här.

Twist Action Heroes

Rainkid + Munspel + Madmans Moustache på Banco de la Musica i Malmö, 100513

Igår hade alltså den nya klubben Malmö live @ Banco premiär och jävlar vilken premiär sen! Enligt ryktena den mest välbesökta torsdagen i Banco de la Musicas historia, vilket borde stämma för det var riktigt mycket folk i lokalen när det var som mest. Rekord eller inte så var det ett välbesökt arrangemang, vilket var synnerligen välförtjänt då arrangörerna verkligen lyckats gräva fram tre riktigt bra band till denna premiärkväll! (Och två halvkassa DJ:s...)

Vi inledde med ganska soft musik för att matcha den akustiska öppningsakten Rainkid. En konstellation vi aldrig sett eller hört talas om, men som verkligen levererade känslor i kubik. Det var gåshud i var och varannan låt när deras sångare krämade på med sin otroligt starka röst. Ett stort register i en liten man. Detta band kommer säkert att gå långt då deras musik är av det slag som kan uppskattas av i princip vem som helst. Välspelad och extremt skön akustisk musik helt enkelt.

Precis när lägereldsstämningen infunnit sig ordentligt gjorde vi vårt bästa för att döda denna då det 20 minuter senare skulle på ett band av en helt annan art, nämligen Munspel. Detta skulle visa sig bli ett av de ösigaste liveframträdanden vi sett på länge... Tänk er Timbuktu när han kör live med funkbandet Damn! blandat med Peps Persson när han leker skånsk reggaeprofet. Krydda detta med lite inslag av Svenska Akademien så är du pretty close. Hur som helst var det ett sjuhelvetes drag och det kändes emellanåt som hela lokalen gungade. Detta band kommer förhoppningsvis att bli välförtjänt stora, allt annat vore mycket märkligt. Två vassa rappare som spottar ur sig fyndiga texter med syrlig samhällskritik utan att vara plumpa, uppbackade av ett band som verkligen kan sina grejer känns bara så rätt i tiden och de fick verkligen alla med sig redan efter första låten.   

Efter denna energiska urladdning var det åter dags för tvära kast. Avslutande akten Madmans Moustache tog oss med på en musikalisk resa till det sena 60-talet med sin psykadeliska rock. Svårt att jämföra dem med något enskilt band, men The Grateful Dead, Jethro Tull och Ten Years After är väl de referenser som närmast dyker upp. Det lät helt enkelt jävligt mycket Woodstock om hela bandet, vilket absolut föll oss på läppen. Det var flummigt, men svängigt och aldrig tråkigt. Att de avslutade spelningen med en låt som de presenterade som "Fyllejamlåten" talar väl lite för sig själv...

Efter dessa tre eminenta liveframträdanden försökte vi underhålla de som var kvar efter bästa förmåga. Det lät på kommentarerna dessutom som att det var fler än vi som inte kunde sluta förundras över att det faktiskt finns band av så hög kvalitet som man inte ens hört talas om. Och då bara här i Malmö/Lund! Vi ser redan fram emot att höra vad de tänker gräva fram till nästa klubbkväll... Det enda vi vet med säkerhet är att ni inte slipper oss, för vi är nu officiellt klubbens egna "hus-DJ:s" (ej att förväxla med house-DJ:s...) Med något enstaka undantag blir det alltså vi som står för skivspelandet under kommande Malmö live @ Banco, vilket känns grymt kul!

Twist Action Heroes   


The Baseballs på KB i Malmö, 100417

Let's get loud KB!

I lördags bjöds det minsann på både dans, allsång, brännboll från Tyskland och Twist Action. Vi ramlade in på KB några låtar in i spelningen med The Baseballs och fick mer eller mindre slå oss fram genom en bristningsfylld lokal. Trots att det hela utspelade sig med ett visst muttrande över att vissa människor, som uppanbart inte är vana att vistas bland folk, tror att de äger platsen de står på samt de närmsta två kvadratmeterna runt dem - och därmed vägrar flytta sig trots vänliga ursäktanden och menande blickar - var det en enorm glädje att se ett så välfyllt Kulturbolag!

Det var också riktigt roligt att uppleva en så engagerad publik! Det var twistande, visslande, allsång och glädje så långt ögat kunde nå. Höjdpunkten kan ha varit den synkroniserade pelvisdansen i "Umbrella", i alla fall om man får tro publiken som skrek så mycket att (ursäkta det till åldern gångna uttrycket) taket nästan lyfte. "This love" var också snyggt paketerad och levererad med riktigt bra sång. The Killers-dängan "Human" var också tjusig, men kändes lite för mycket dansband för att gå hem hos undertecknade.

The Baseballs på KB

Ett par intressanta kommentarer hördes i publiken, bland annat att det stundtals lät som "Black-Ingvars från Tyskland", "låtsas-rockabilly för den som i smyg lyssnar på Rix-FM", men också att bandets försök till ett spontant jam gick "sådär bra" och snarare upplevdes lite halvhjärtat och påklistrat än just spontant och jammigt.

Sammanfattningsvis kan man nog enkelt uttryckt säga att det var väloljat, publikfriande och kul, men lite för hurtigt och tillrättalagt för att beröra på riktigt. Hade man haft en halva Jäger innanför västen och varit på after ski i någon vacker alpby hade man nog tyckt det var helt fantastiskt, men i nyktert skick (nåja) en lördag på KB kändes det mest lite tramsigt. Varför går folk inte kollar på ett riktigt rockabillyband? Typ.

Vill du ser fler bilder från spelningen finns det bland annat på Rockfoto.nu!

Hur som haver spelade vi skivor direkt efter konserten och natten lång inne i Vinylbaren, vilket skulle visa sig bli desto roligare! Vi har nog aldrig fått så bra respons innan på KB och det var högst njutbart. Vi fick till och med dricks. Två gånger. Vi blev nästan tårögda och smått generade, men tackar naturligtvis hjärtligt för allt beröm och ser fram emot nästa gång...

Herregud, snart helg igen...!

Twist Action Heroes

Golden Rocket Pony + Emmerald Park + The Medicinal Storytellers på Klubb Kick-start, 100415

Torsdagskvällen ägnade vi åt att samlas hos Martin i goda vänners lag, för att sedan traska ner till Banco de la Musica på Stortorget i Malmö där Klubb Kick-start huserar. Hela tre band hade för avsikt att underhålla denna afton och det tyckte vi ju inte att vi kunde missa.

Missade större delen av Golden Rocket Pony's spelning gjorde vi tyvärr i alla fall, då vi såklart kom iväg senare än vad som var tänkt. Vi hann höra och se för lite av dem för att göra en rättvis bedömning, men det lilla vi hann uppfatta var väl inte direkt vår kopp te. Vi säger därmed inte att det nödvändigtvis var ett dåligt gig. 
 
Så äntrade Emmerald Park scenen. För det första måste belysningen kommenteras. Statiskt ljus gör ingen glad. För det andra var ljudmixen ganska grötig med lite väl genomträngande basljud, vilket var dåligt. Blev dock bättre under konsertens gång.

Band som är alldeles för skolade är oftast tråkiga. Introt var absolut helt OK och fick till och med upp Olle från den asgoa plyschsoffan inne på den gamla banken, men när det kom till tredje låten som enbart kändes slätstruken och menlös förlorades intresset. Närmast sörjande uppskattade det, få andra. Likaså fjärde låten, som också var ointressant. Kanske bättre på skiva? Detta får kollas upp. Enligt bandet var det första spelningen på 1,5 år - fine - men materialet håller dessvärre inte. "Move bitch, move" får sammanfatta det hela.

Så var det slutligen dags för The Medicinal Storytellers. Hur beskriver man då dem på ett bra sätt? Rock'n'Reggae? Benryckarrock? När vi ser detta gäng känner vi plötsligt ett enormt ointresse för hela grejen att genrebestämma musik. Lite samma känsla som vi fick när vi såg alldeles lysande Katzenjammer från Norge förra sommaren. Dessutom gör deras medryckande låtar att belysningsbehovet sedan länge är glömt och förlåtet. Jazzig Reggae'n'Roll? Bara att kapitulera.

Martin vill också att det noteras att batteristen trummar endast i kalsonger, vilket han tyckte var ytterst komiskt. Men det säger väl mer om hans humor... En för övrigt "sinneslöst" tight trummis som följs av en dito basist. Kan också vara de tu som utgör grunden till de snygga övergångarna, bryggorna och sticken. Allt ihop toppas av inspirerat gitarrspel samt ett finfint samspel mellan de båda vokalisterna Kristin och Fredde.

På det hela taget en kul kväll! Alltid kul att se nya band, även om inte allt faller en i smaken.

Twist Action Heroes

PS. Olle som gick vidare efter konsertens slut vill bara poängtera att om grannarna klagade så var det för att de för ovanlighetens skull inte kunde höra "Welcome To The Jungle" för sjuttioåttonde gången på Klubb Stairway To Heaven inne på Centiliter & Gram. DS.


Airbourne + Taking Dawn på KB i Malmö, 100320

Efter att ha suttit och myst med en öl till The Slide i Vinylbaren var det dags för betydligt brutalare tongångar inne på KB! Vi missade större delen av förbandet Taking Dawn, men det lilla vi hörde lät ganska OK - mycket attityd och tunga riff, vilket ibland är good enough.

Så till Airbourne. Dessa galna australiensare som inte går att nämna utan att dra paralleller till AC/DC. Ett packat KB - helt utsålt - talar för sig själv... Deras testoteronstinna alkoholdoftande och inte minst bredbenta treackordsboogierock är omöjlig att motstå. Man kan säga vad man vill om att "det inte är originellt", men skit samma - det svänger och det svänger HÖGT! Inleder man dessutom sitt gig med det legendariska "Terminator"-introt så vet man onekligen sitt värde...



Det var snortight, proffessionellt, stundom galet och alldeles vansinnigt energiskt. Dessa herrar får Angus Young att se rätt trött ut, men så är de ju förstås aningen yngre. Är det något band som ens kan göra anspråk på AC/DC's titel som Australiens största rockband genom tiderna så är det möjligtvis Airbourne. Detta kräver troligen en ytterligare utveckling av bandet, så det ska bli ytterst intressant att se hur deras karriär kommer att fortlöpa.

Höjdpunkter: Sångaren/gitarristen Joel O'Keeffe sprang ner från scenen mitt i en låt och hoppade in bakom bardisken och fortsatte spela. Tog en stund innan folk reagerade - sjukt kul! Samma herre öppnade även ölburkar med pannbenet. Inget vi skulle ge oss på kanske, men synnerligen effektfullt... Låtarna "Back On The Bottle", "Runnin' Wild" och inte minst "Stand Up For Rock'n'Roll" måste också nämnas.

Med grav tinnitus och ett stort leende fortsatte denna afton bakom skivspelarna på Distortion - även där var det som vanligt god stämning och full rulle! Ännu en superkväll att (försöka) minnas.

Twist Action Heroes
 


The Slide (unplugged) på Vinylbaren, 100320

Plötsligt befann vi oss lite oväntat i Vinylbaren alldeles för tidigt för att vara en lördag, men så kan det ju också bli ibland... Hur som helst var det dags för ännu ett gig med The Slide, som är på tapeteten lite överallt just nu. Denna gång var det dags för ett nytt styrkeprov då de beslutat sig för att lira "unplugged" - som en intressant kontrast till gårdagens urladdning innan The Quireboys...

The Slide (unplugged)

Precis som allt annat dessa gossar företar sig gick det hur bra som helst och även om det kändes lite annorlunda, var det en form som passade bandet utmärkt! Vi ser gärna fler akustiska gig, så om någon arrangör läser - boka!

Twist Action Heroes


The Quireboys + The Slide på KB i Malmö, 100319

Direkt efter nedanstående after work var det raka spåret till KB! Vi ville ju såklart inte missa The Slide som fått äran att öppna för smått legendariska The Quireboys! Precis som vanligt levererade The Slide exakt vad vi förväntade oss - skitig, svängig rock'n'roll med inslag av blues som inte går att motstå. Detta ÄR Sveriges mest intressanta band just nu. Basta.

Efter The Slide var det dags för ett spelsuget The Quireboys att gå på scen och även de levererade precis vad vi förväntat oss - stilsäker klassisk rock med rötterna i The Faces och Rolling Stones med en sångare som låter som om han lever på Jack Daniels och taggtråd. Dessutom svingar han fint med mikrofonstativet och kommer minsann undan med det, för det känns liksom naturligt i sammanhanget. Mr. Spike Gray är utan tvekan The Quireboys och han kan sina grejer! 

The Quireboys, KB 2010  

Efter att ha skrikit oss hesa till klassiker som "Sex Party", "7 O' Clock" och "Whippin' Boy", som snyggt blandades med nyare material, var vi mycket nöjda och fortsatte sedan kvällen bakom skivspelarna i Vinylbaren. 
  
En grymt trevlig kväll på alla sätt!

Twist Action Heroes


Siesta! Kick-Off (med bl.a. The Medicinal Storytellers) på Babel i Malmö, 100319

Vi var på Siesta! Kick-Off med Mono Stereo, nokeys (från Italien) och The Medicinal Storytellers i fredags förra veckan. Gick mest dit för att vi hört gott om The Medicinal Storytellers, men gick därifrån med fler nya favoriter.

Hade du tänkt dig en lugn after work, kanske i sällskap med någon sötsak, så hade du gått bet - för här blev det åka av från första trumslaget! Tight, svängigt och levande samanfattar väl The Medicinal Storytellers gig ganska bra. Absolut ett band att hålla ett extra öga på om ni får chansen, förslagvis på Siesta!-festivalen i Hässleholm i sommar!

(Eller, förvisso lite sent på det, på Bodoni i Malmö ikväll!)

De två andra banden fick av diverse anledningar inte riktigt samma uppmärksamhet av de dansande superhjältarna, men vi kommer hur som helst ta nästa chans att kolla in dem, för gatan till Satan vad det lät bra!

I surroundljud...

Twist Action Heroes


Dark Funeral + Zonaria + Nefarium på KB i Malmö, 100306

För det första ska det sägas att jag inte kommer skriva något alls om förbanden, då jag faktiskt inte såg dem. Eftersom jag skulle spela skivor på Distortion direkt efter konserten var jag tvungen att hinna med en del förberedelser, som jag inte hunnit tidigare under dagen som ett direkt resultat av att jag är dum i huvudet och sov till 15.00...! Nog om det. Några bekanta som varit på plats i tid tyckte att förbanden gjort ett bra jobb, så vi får lita på deras omdömen.

Så till Dark Funeral. Första gången jag kom i kontakt med detta herrskap var 1996 när de släppte plattan "The Secrets Of The Black Arts". De var då något av det ondaste jag hört i musikväg. Feta symfoniska gitarrmattor ackompanjerade av trummor i ett tempo som fick en Ferrari att verka långsam. Ovanpå detta mörka ljudlandskap låg en totalt vansinnig skriksång. Texterna ska vi inte ens prata om, men man kan väl konstatera att de inte precis verkar vara killarna som hänger i kyrkan om söndagarna... Såhär såg de ut på den tiden:

Dark Funeral 1996

Jag hade aldrig sett Dark Funeral live tidigare, så jag har inget att jämföra med, men jag tyckte det kändes som ett rutingig rakt igenom. Jag kan definitivt förstå varför. Först och främst var det ganska lite publik; jag skulle uppskatta besökarantalet till max 200 personer. Det var dessutom ganska ljust i hela lokalen och mellan varje låt hörde man hur ett betydligt muntrare band svängde loss inne i Vinylbaren. Inte optimal stämning för att bevittna en ödesmättad black metal-konsert.

Rutingig eller inte, något som måste framhållas är bandets musikaliska insatser! Gitarristerna, Lord Ahriman (bandets grundare) och Chaq Mol, är ruskigt tighta och de symfoniska melodiska gitarrslingorna satt där de skulle. Basisten B-Force gör inte så mycket väsen av sig på scen, men gjorde exakt vad som behövdes för att ge en botten åt det massiva gitarrmanglet. Vokalisten (hm, tyckte inte "sångaren" kändes riktigt rätt i sammanhanget) Emperor Magus Caligula låter ungefär som på skivorna med sin gälla skrikröst. Kan dock tycka han var ganska tråkig på scen, då han i princip bara stod rakt upp och ner och skrek. Hade förväntat mig lite mer performance från honom. Men som sagt: En trött publik får ofta se ett trött band.

Så till Dominator då, trummisen som inte missar ett slag under hela konserten. Han var ensam värd inträdet, för jävlar i min lilla låda vad han lirade! Tror aldrig jag sett en trummis spela så fort live utan att förlora kontrollen eller tappa tempo - riktigt imonerande! Sammantaget kan sägas att det var en helt OK konsert, men inte mer. Klanderfritt muciserande, men som sagt: Lite segt och oinspirerat. Hade nog förväntat mig ett lite mer galet framträdande med tanke på bandets rykte och image.

Officiell hemsida: http://www.darkfuneral.se/

Intressant att notera på bandets hemida att inte ens de mest beryktade black metal-banden idag räds att använda Twitter, Facebook och liknande kanaler för att marknadsföra sig. När de första black metal-banden kom i början av 90-talet vågade man ju knappt köpa deras skivor, haha! Denna norsk/svenska undergroundrörelse var med sina öppet satanistiska åsikter väldigt kontroversiell och diverse mord och kyrkbränder gjorde inte ryktena mindre smaskiga. Det pratades om att levande djur offrades under riter, präster mordhotades och så vidare. Sant eller inte, att se en kille som kallar sig Lord Emperor Caligula sitta och twittra känns plötsligt lite lagom sataniskt och blodigt...

Många som var på konserten dök sedan upp på Distortion och röjde loss. Kul att se! Med tanke på Dark Funeral's publik bjöds det därför på lite extra mycket metal, vilket verkade uppskattas av de som var där. En grym lördag på många sätt!

Martin
Twist Action Heroes


Gotthard + Chains på KB i Malmö, 100222

Igår kväll halkade jag mig ner till KB för att fördriva min måndagskväll med lite hårdrock. Då jag aldrig sett något av dessa band tidigare var jag helt nollställd och hade inga förväntningar alls, vilket brukar vara bra. Då kan man för det första inte bli särskilt besviken och för det andra är det lättare att ta in nya intryck.

Först ut var Malmöbandet Chains, vilka i Sweden Rock Magazine nummer 57 (2009) påstods ha släppt "Årets demo" - inte illa! Jag kan absolut förstå varför. Då många unga rock-/hårdrocksband idag väljer att satsa på glam/sleaze och lägger mer pengar på sina scenkläder än på instrument och utrustning, känns det nästan befriande att se dessa killar som går åt motsatt håll. Chains satsar på att skriva starka låtar med fokus på bra musicerande och refränger som fastnar efter en lyssning. Att ha den trendigaste stilen verkar de skita fullkomligt i, utan de förlitar sig på sin kompetens som musiker. Och kompetens finns onekligen i bandet! De levererade ett oerhört tight set med blixtrande gitarrsolon, tunga basgångar och klockren stämsång. Mycket väl godkänt.

Kan ärligt säga att Chains stil inte riktigt är min smak, då jag som bekant är svag för lite "skitigare" musik, men gillar du klassisk AOR med inslag av metal kommer detta garanterat bli ett av dina kommande favoritband! Ge dem några år och de kan vara ett av toppnamnen på Sweden Rock Festival - det är jag övertygad om.

Lyssna på Chains: http://www.myspace.com/chainsband/
 
Så till Gotthard, kvällens huvudakt och tillika Schweiz största (enda?) bidrag till rock-/metalscenen. För det första måste jag bara säga en sak: Gotthard kan vara världens fulaste bandnamn. Med det sagt går vi raskt vidare. Att Gotthard är ett rutinerat band råder det ingen tvivel om och även här rör det sig om herrar som satsar mer på att faktiskt låta bra än att ha "rätt" image. Ska man beskriva deras stil skulle jag nog säga såhär: Ta fem extremt duktiga musiker (sex, om man räknar den inlånade keyboardisten). Sno lite från AC/DC, lite från Led Zeppelin, lite från Deep Purple och krydda med en släng av i princip alla band som räknas till det man brukar kalla New Wave Of British Heavy Metal. Kör detta i en mixer och toppa sedan med män i mustascher och lugg - då har du Gotthard!

Med en enorm spelglädje och energi vinner man dock många hjärtan och det märktes inte minst på det massiva publikstödet. Ett packat KB en måndag är ett betyg så gott som något! Inte ens när de bryter av med ett 15 minuter långt akustiskt parti tappar publiken intresset, utan skrålar med konstant - imponerande! Även om Gotthard inte heller är min kopp te måste jag ge dem med beröm godkänt. Man kan inte förneka ett band bestående av skickliga musiker som bjuder på oförfalskad spelglädje i nästan två timmar och dessutom gör det med bravur. Då får man bortse från Bröderna Lejonhjärta-frisyrer och Village People-mustascher. Faktiskt.

För stiltips: http://www.gotthard.com/ 

En oväntat trevlig måndag måste jag säga!

Martin
Twist Action Heroes
     


Backyard Babies, London 2010

Hey friends and backstabbers!

Ni som missade Backyard Babies i Nässjö missade verkligen något. Vi verkar också ha missat något - i London.
The Paranoid Squirrel har lagt upp en inspelning därifrån. För övrigt en mycket bra sida att hålla lite koll på...

Backyard Babies London 2010

Crank it up!

Olle
Twist Action Heroes


Backyard Babies + Sator på Sporthallen i Nässjö, 100129

Hey ho, let's go home...

Backyard Babies anno 2010. Vad ska man säga. Tveksamt om det går att återge Backyard Babies spelning i Sporthallen på hemmaplan i Nässjö den 29 januari 2010 på ett rättvist sätt. I en tid där det finns alldeles för många band som drömmer om att lyckas, men samtidigt vill behålla sina åtta-till-femjobb, är det en enorm besvikelse att se band som verkligen vågade satsa lägga ner. Senast i raden är nu alltså Backyard Babies, vilket väl knappast undgått någon, även om det i deras fall handlar om en "paus på obestämd framtid".

 

Utan att orka gå in på detaljerna i detta resonemang, så har Backyard Babies alltid gått sin egen väg, aldrig gjort
det som förväntats, men gjort det som de gör till 100%. Så egentligen kom väl pausen inte som en blixt från klar
himmel. Det naturliga vore väl kanske att fortsätta släppa plattor, spela inför hitsökande Rockklassiker-
rockers, med en dalande skivförsäljning och bristande motivation som resultat. Men icke sa Nicke & co.
De tar paus.

Hej och tack för kaffet blev det alltså i gamla hemstaden Nässjö i fredags. Det var deras sista spelning i
Sverige. Publiken tackade genom att göra som publiken alldeles för ofta gör idag; titta frågande på varandra
under tystnad i väntan på att den där låten som de hört på Spotify, laddat ner eller spelat med till i Guitar Hero
ska komma. Och när "Minus Celsius" och "Brand New Hate" kom, jo visst - då blev det väl lite tryck i lokalen.
Vi hade också tagit paus.

Backyard Babies

En paus i väntan på att folk ska förstå. Hur man INTE kan förstå Backyard Babies är för oss ett frågetecken. Det
var också därför det kändes lite extra frustrerande att stå där och veta att det (i värsta fall) kunde vara sista
gången vi får se och höra "Abandon", "Highlights" eller "Devil-May-Care". Eller "Backstabber". Eller "Robber Of Life". Eller "Fill Up This Bad Machine". Eller...ja, ni fattar. En oerhört smärtsam tanke. Det har i åtskilliga intervjuer sagts att bandet vet att de har den där plattan som knäcker allt i sig, men att det inte finns plats för kreativitet under ett mer eller mindre konstant turnerande. Vi får bara hoppas att Sverige är redo för dem då.

Sator

Sätter nu vårt hopp till Sator som verkligen verkar vara revanschsugna. Ett hyfsat späckat spelschema, dels
under egen flagg, men även som uppvärmningsakt till småpojkarna i Backyard Babies under den del av deras
"Them XX"-turné som förlagts i Skandinavien. ”Småpojkarna” säger vi efter att någon i Sator, med glimten i ögat, lär ha droppat: "Vi lärde ju fan dem att dra halsbloss och dricka sprit! Och nu är vi förband!?" Då känns det tryggt att sångaren och gitarristen Kent Norberg i någon intervju ska ha sagt något i stil med att det nu bara är den hårda kärnan kvar, när de yngre banden som Hellacopters och Backyard Babies slutar och tar paus. Bandets motor Chips Kiesby, som också sjunger och spelar gitarr, stod för övrigt för kvällens absolut grymmaste citat:

"Jag har den stora äran att få presentera mig själv...
Mina vänner kallar mig Chips. Ni kan kalla mig The King Of Rock!"

Amen.

Twist Action Heroes


Faster Pussycat, Enuff Z'Nuff + Dirty Passion på Horns Up Sweden/Highway To Hell i Malmö, 100128

Jaha, då börjar vi så smått landa efter en veckas konstanta galenskaper... Vi känner oss något jetlaggade, men ska försöka återge lite kort om konserterna vi varit på...

I torsdags hade de två rockklubbarna Horns Up Sweden och Highway To Hell slagit sig ihop och lyckats få turnépaketet med de två amerikanska kultbanden Faster Pussycat och Enuff Z'Nuff till Happy Bar i Malmö. Extra roligt eftersom förbandet Dirty Passion som åkt med på denna omfattande Europaturné har sin hemvist här i stan! Som grädde på moset råkade det dessutom vara Twist Action Heroes som stod för DJ:andet denna kväll...

Twist Action Heroes

Men nu var det inte oss folk var intresserade av utan ovan nämnda band. Först ut på scen var alltså Dirty Passion och de gjorde ett bra gig. Det märktes att de tyckte det var extra kul att lira på hemmaplan och de gav verkligen vad de hade för att väcka publiken till liv, vilket de lyckades bra med. De var tighta och taggade, vilket var kul att se!

Nästa band på scen var Enuff Z'Nuff. Ingen av oss var speciellt inlyssnad på dem tidigare, så vi hade inga förväntningar alls faktiskt. Det visade sig vara bra, för ett ganska mediokert band blev därmed underhållande. De var helt OK och framför allt sångaren Donnie Vie lät riktigt bra emellanåt. De såg dessutom ut som övervintrade Woodstock-besökare på besök i ett snötäckt Malmö, vilket var en kul kontrast. Publiken verkade dock gilla dem och inte minst deras gamla hit "Fly High Michelle" gick hem. Inget band som lär gå till historien, men ibland är det gott nog med det lilla!

Så var det då dags för huvudbandet Faster Pussycat. Dessa herrar hade vi lite större förväntningar på då de gjort en hel del bra låtar och dessutom inspirerat bland annat Backyard Babies, ett av våra gemensamma favoritband. Bandet skulle visa sig leva upp ganska hyfast till förväntningarna och röjde bra på scen! Även i detta fallet var det sångaren och frontmannen Taime Downe som levererade över förväntan. Trots att han lagt på sig X antal kilon sedan storhetsdagarna i början av 90-talet och såg ganska härjad ut var han på bra humör liksom resten av bandet och de spelade till och med en kvart längre än utannonserat - kul! Det var överlag en bra konsert och publiken skrålade med i de gamla hitsen, vilket gjorde att det var en härlig stämning i lokalen. Enda riktiga missen var en meningslös Ramones-cover, vilken de definitivt skulle lämnat i replokalen... Annars klart godkänt!

Taime Downe

Det var en riktigt rolig torsdagskväll och vi tackar arrangörerna Ken Svanlund (Klubb Horns Up Sweden) och Micke Svensson (Klubb Highway To Hell) som gav oss chansen att få vara delaktiga i denna tillställning! Det är trots allt inte varje kväll man hinkar öl ihop med två kultband på samma gång...

Bilder från kvällen: http://www.rockspot.se/pages/default.aspx

Twist Action Heroes

Depeche Mode + Nitzer Ebb på Malmö Arena, 100125

Nu blir det inte hårdrock - känsliga läsare varnas!

Att skriva om en synthkonsert på en blogg som utger sig för att fokusera på rock/hårdrock hade väl i mitten på 80-talet bestraffats med arkebusering på öppen gata, men det skiter vi i just nu... (För den delen visste ingen vad en blogg var på 80-talet, haha!)

Under 00-talet har som bekant gränserna mer och mer suddats ut mellan olika musikgengrer. Många av de gamla synthbanden har börjat använda analoga instrument och många rock-/hårdrocksband har utan att skämmas det minsta börjat ta hjälp av digitala verktyg i sitt musicerande. För övrigt tycker jag personligen att begreppet "rock'n'roll" i allmänhet handlar mer om attityd och livsstil än en specifik musikstil. Dave Gahan har exempelvis betydligt mer rock'n'roll-attityd än väldigt många så kallade rocksångare jag har sett live!

Nåväl. Till konserten... Jag vill börja med att poängtera att jag inte är någon som helst expert på varken Nitzer Ebb eller Depeche Mode. Nitzer Ebb upptäckte jag så sent som i somras genom en kompis och Depeche Mode är för mig ett sådant band man känt till sedan lågstadiet, men aldrig fördjupat sig i. Äger endast deras platta "Playing The Angel" som släpptes 2005 och i övrigt har jag endast en bränd samling jag fick av en vän som försökte frälsa mig för några år sedan. Med anledning av detta blir det ingen djupanalys, utan mer en betraktelse av konserten som upplevelse.

Nitzer Ebb hade jag ganska stora förhoppningar på då jag vet att de inspirerat bland annat Rammstein och jag älskat det lilla jag hört. Deras kompromisslösa iskalla sound med stenhårda beats och lätt manisk sång är riktigt coolt och härligt att lyssna på vid rätt tillfälle. Förväntningarna infriades sådär. Det var tyvärr alldeles för låg volym och de fyllde inte riktigt ut den stora scenen. De är nog ett band man ska se på en liten svettig klubb för att de ska funka 100% live. Men om man utgår från förutsättningarna tycker jag ändå att de ska ha klart godkänt då de var tighta och valde att enbart spela ösiga låtar. Dock saknade jag en del favoriter, som exempelvis "Getting Closer", men detta var nog medvetet då de ville fokusera på material från sin nya platta. Att sångaren Douglas McCarthy liknade Papi Raul i synthkläder och att den ena trummisen/synthspelaren Bon Harris liknade Super Mario var lite grädde på moset...

Nitzer Ebb – Getting Closer

Så till Depeche Mode, kvällens huvudakt. Tja, finns inte så mycket att säga egentligen, då dessa herrar är rutinerade proffs som vet hur man hanterar en arenapublik. Det var helt enkelt överlag jävligt bra. De inledde med tre låtar från nya plattan, sedan övergick de till att fokusera på sina klassiker. "Walking In My Shoes", "It's No Good" och "A Question Of Time" avlöste varandra och väckte publikhavet rejält! Dave Gahan var i god form, sjöng riktigt bra och fick den kvinnliga delen av publiken att skrika lite extra med sina höftrullningar och sin tatuerade bara överkropp. Redan igår tänkte jag kalla honom "den elektroniska musikens motsvarighet till Mick Jagger", men såg i morse att Anders Jaderup hunnit före med denna liknelse i Sydsvenskans recension, haha!

Dave Gahan

En temposänkning mitt i konserten med två pianoballader i följd framförda av Gahan's ständige vapendragare Martin Gore var ett djärvt grepp, men verkade gå hem hos framför allt tjejerna som skrek sig hesa. Det var väldigt vackra sånger (framför allt "Home"), men jag var rädd att stämningen skulle mattas av efter detta. Om så var fallet var det ingen större skada skedd då Gahan ganska snabbt hetsade igång publiken igen och inte långt därefter kom en av konsertens höjdpunkter; en blytung version av "I Feel You" som fick hårdrockaren i mig att vakna till ordentligt!

Martin Gore

Efter detta var det full gas hela vägen in i mål. Ordinarie set avslutades med "Never Let Me Down Again" och efter en ovanligt lång paus levererade bandet ett magnifikt extranummer med bland annat "Stripped". Kalaset avslutades inte helt oväntat med en riktigt cool version av "Personal Jesus" där allsången inte visste några gränser. En minnesvärd kväll med många höjdpunkter som bevisade att även gamla synthare kan rocka!

Martin
Twist Action Heroes


Rhino Bucket + The Slide (f.d. Monroe Lips) på The Rock i Köpenhamn, 100113

Davs!

Igår var vi som bekant på The Rock i Köpenhamn. Malmöbandet The Slide (f.d. Monroe Lips) hade fått som uppgift att värma upp publiken innan "storheterna" Rhino Bucket spelade. Med facit i hand borde det varit tvärtom... Nu tror alla säkert att jag skriver så bara för att jag råkar känna killarna i The Slide, men faktiskt inte. Jag har ju hört deras låtar flera gånger innan, så jag är nog snarare mer kritisk än genomsnittslyssnaren.

Hur som helst: The Slide äntrade scenen på utsatt tid inför en tråkig publik som dessutom stod på tryggt tvåmetersavstånd från scenen, så det var inte den tacksammaste uppgiften att försöka skapa någon form av stämning, men de lyckades få igång lite klapp åtminstone i de snabbare låtarna. The Slide var tighta, hungriga och gjorde ett förbannat bra gig utifrån de förutsättningar som fanns. Finns inte så mycket mer att säga faktiskt. Well done!

Så Rhino Bucket... Ja, vad ska man säga? Jag hade ganska höga förväntningar då man tycker det borde borga för viss kvalitet med en gammal AC/DC-trummis och en gammal Kix-gitarrist i bandet, men njae... Hade de varit ett demoband i 20-årsåldern hade jag nog tyckt att de var snuskigt tighta och lätt skulle kunna bli stora, men hallå!? Detta är rutinerade musiker i medelåldern och då ska det väl fan vara bättre än såhär? De lät som ett band man hade kunnat tycka var helt OK på Sweden Rock Festivals demoscen. Typ. Ett halvtaskigt AC/DC-plagiat är nog bästa beskrivningen jag kan komma på.

Att sedan trummisen Simon Wright liknande någon random gubbe i kassan på Konsum, bassisten Reeve Downes ett Iron Maiden-fan från 1985 och sångaren/gitarristen Georg Dolivo en fetare version av den blonde killen i Spinal Tap-filmen är ju egentligen oväsentligt. Men jag var bara tvungen att säga det. Den enda i bandet med lite star quality var gitarristen Brian Forsythe, som kom undan med hedern i behåll trots ett stort Ron Wood-komplex. Han levererade ett par riktigt sköna solon och såg dessutom i alla fall LITE ut som att han var med i ett rockband.

Summan av kardemumman: 1-0 till The Slide. De spelade bäst, de var snyggast och de gjorde att resan över bron inte kändes helt bortkastad! Det tackar vi för.

Martin
Twist Action Heroes


Tidigare inlägg
RSS 2.0