Sweden Rock Festival (Aerosmith, Danzig, Slayer m.fl.), 100610
Årets upplaga av Sweden Rock Festival bjöd på större och fetare namn än på länge, så tanken var från början en fyradagarsbiljett för oss båda, men efter noga övervägande kom vi fram till att Aerosmith faktiskt var det största dragplåstret. Visst hade det varit kul att se Billy Idol och Axl med kompband "bara för att", men ändå inte. Även om "nya" Guns n' Roses har sina kvaliteter känns det inte helt OK. Vi nöjde oss därför med varsin torsdagsbiljett. Detta beslut skulle i efterhand visa sig vara ganska förnuftigt.
Hur som helst började denna dag med att vi lämnade Malmö ungefär två timmar efter utsatt tid. (För er som känner oss var ju detta ganska väntat...) Vi hade redan då gett upp hoppet om att hinna upp till Dundertågets gig 12.15, vilket var den ursprungliga planen. Vi bestämde oss för att mer realistiskt sikta på Nazareth klockan 13.30. Detta hade vi hunnit, men när vi äntligen parkerat bilen överraskade Olle med en kylväska fylld med iskall öl - MYCKET klokt initiativ, vilket gjorde att vi snabbt tog beslutet att "man hör ganska bra på parkeringen också..."
Som synes hade vi inte direkt planerat hur övernattningen skulle gå till, så bilskrället var tänkt att fungera som hotell, bar och relaxavdelning i ett. Ett beslut som skulle visa sig vara mindre genomtänkt... Men just då sket vi rätt hårt i vilket - vi skulle för bövelen se Aerosmith!
När vi efter mycket om och men samt en köttbullstallrik senare kom in på området började det omedelbart regna. Nej, FEL. Det började PISSREGNA. Plötsligt kostade alla regnponchos mellan 50 och 100 spänn - inte OK. Vi hittade till slut en vänlig försäljare som gav bort sponsorponchos, som visserligen var förskräckligt fula, men fyllde sin funktion lika väl och bidrog till två extra öl per man i kassan!
Första bandet vi såg (från öltältet) var gamla kultförklarade Mother's Finest som gjorde vad de kunde för att lyfta stämningen från Rockscenen trots vädret. De gjorde en bra spelning, men kändes lite malplacerade i sammanhanget och fick inte precis världens bästa mottagande. Kul att se dock!
Efter detta yrade vi runt lite på området och sprang på diverse bekanta överallt. Fastnade en stund framför Death Angel på Dioscenen, som var ganska underhållande och bjöd på en härlig energi. Vi konstaterade dock snabbt att vi lika gärna kunde spara oss till Slayer's gig, eftersom de i princip gör samma grej - fast bättre.
Sagt och gjort. När Slayer så gick på stora Festivalscenen hade dessutom regnet avtagit, vilket gjorde det lite lättare att njuta av giget. De gjorde vad Slayer gör, levererade sina mest kända låtar tight och utan större missar. Det kändes inte som att de var särskilt taggade, men de är lite av den tyngre musikens motsvarighet till AC/DC. De har låtit i princip likadant sedan tidigt 80-tal och man vet exakt vad man får. Därför blir man heller aldrig besviken.
Efter Slayer var det ett sjok av mindre intressanta band, varför vi ägnade oss åt att äta och dricka mer öl ihop med ett gäng goda vänner från Malmö - mycket trevligt! Med mätta magar blev det sedan The Quireboys unplugged i Rockklassiker-tältet...
...tätt följda av självaste Danzig på Rockscenen. Danzig var kul att se och även om han sjöng riktigt bra emellanåt och bandet var grymt tight måste vi nog säga att det var ganska ointressant överlag. Hade man sett Danzig i en mindre lokal och varit inställd på att det var kvällens höjdpunkt hade det säkert uppskattats mer, men då vi mest stod och tittade på klockan i väntan på Aerosmith och redan hade börjat oroa oss för att få dåliga platser samt att det skulle börja regna igen blev det lite segt. Tyvärr.
MEN... Så var det då ääääääntligen dags för det vi betalt för och väntat på som två små gossar på Julafton - The Bad Boys Of Boston: Aerosmith! Ryktena hade gått i månader om Steven Tyler's eventuella avhopp, bråk i bandet med mera. Vi hade därför gjort vårt bästa för att ta ner förväntningarna innan. "Steven kommer säkert att sjunga skitdåligt...", "De kommer säkert att göra ett oinspirerat rutingig..." och "Vi får vara glada att vi får se dem innan de lägger av..." gick snacket innan. Well...
Ridån faller till ett öronbedövande vrål från över 20,000 personer och de kickstartar med en bländande version av "Love In An Elevator", tätt följd av 70-talsklassikern "Back In The Saddle"... Ord är överflödiga. Steven var coolare, sexigare och snyggare än vad någon vågat hoppas i sina vildaste fantasier. Om han sjöng bra? Han sjöng inte bara "bra" - han var Gud på scenen. Allt bråk verkade vara bortglömt (åtminstone för stunden) och vi fick privilegiet att uppleva ett spelsuget Aerosmith i högform som fullständigt sopade mattan med allt motstånd. Setlist:
Sovplats då? Ja, att sova två vuxna män i en bil (om än kombi) är inte att rekommendera. Så mycket kan vi konstatera. Så Olle fick äran att utnyttja Hotell Bil efter eget huvud, medan ett gäng snälla extramammor från Malmö uppgraderade Chaufför Martin till presidentsviten...
Där bjöds det minsann på handsprit, ett rosa leopardtäcke och fesljummen kräftost - det ni!
Twist Action Heroes
Hur som helst började denna dag med att vi lämnade Malmö ungefär två timmar efter utsatt tid. (För er som känner oss var ju detta ganska väntat...) Vi hade redan då gett upp hoppet om att hinna upp till Dundertågets gig 12.15, vilket var den ursprungliga planen. Vi bestämde oss för att mer realistiskt sikta på Nazareth klockan 13.30. Detta hade vi hunnit, men när vi äntligen parkerat bilen överraskade Olle med en kylväska fylld med iskall öl - MYCKET klokt initiativ, vilket gjorde att vi snabbt tog beslutet att "man hör ganska bra på parkeringen också..."
Som synes hade vi inte direkt planerat hur övernattningen skulle gå till, så bilskrället var tänkt att fungera som hotell, bar och relaxavdelning i ett. Ett beslut som skulle visa sig vara mindre genomtänkt... Men just då sket vi rätt hårt i vilket - vi skulle för bövelen se Aerosmith!
När vi efter mycket om och men samt en köttbullstallrik senare kom in på området började det omedelbart regna. Nej, FEL. Det började PISSREGNA. Plötsligt kostade alla regnponchos mellan 50 och 100 spänn - inte OK. Vi hittade till slut en vänlig försäljare som gav bort sponsorponchos, som visserligen var förskräckligt fula, men fyllde sin funktion lika väl och bidrog till två extra öl per man i kassan!
Första bandet vi såg (från öltältet) var gamla kultförklarade Mother's Finest som gjorde vad de kunde för att lyfta stämningen från Rockscenen trots vädret. De gjorde en bra spelning, men kändes lite malplacerade i sammanhanget och fick inte precis världens bästa mottagande. Kul att se dock!
Efter detta yrade vi runt lite på området och sprang på diverse bekanta överallt. Fastnade en stund framför Death Angel på Dioscenen, som var ganska underhållande och bjöd på en härlig energi. Vi konstaterade dock snabbt att vi lika gärna kunde spara oss till Slayer's gig, eftersom de i princip gör samma grej - fast bättre.
Sagt och gjort. När Slayer så gick på stora Festivalscenen hade dessutom regnet avtagit, vilket gjorde det lite lättare att njuta av giget. De gjorde vad Slayer gör, levererade sina mest kända låtar tight och utan större missar. Det kändes inte som att de var särskilt taggade, men de är lite av den tyngre musikens motsvarighet till AC/DC. De har låtit i princip likadant sedan tidigt 80-tal och man vet exakt vad man får. Därför blir man heller aldrig besviken.
Efter Slayer var det ett sjok av mindre intressanta band, varför vi ägnade oss åt att äta och dricka mer öl ihop med ett gäng goda vänner från Malmö - mycket trevligt! Med mätta magar blev det sedan The Quireboys unplugged i Rockklassiker-tältet...
...tätt följda av självaste Danzig på Rockscenen. Danzig var kul att se och även om han sjöng riktigt bra emellanåt och bandet var grymt tight måste vi nog säga att det var ganska ointressant överlag. Hade man sett Danzig i en mindre lokal och varit inställd på att det var kvällens höjdpunkt hade det säkert uppskattats mer, men då vi mest stod och tittade på klockan i väntan på Aerosmith och redan hade börjat oroa oss för att få dåliga platser samt att det skulle börja regna igen blev det lite segt. Tyvärr.
MEN... Så var det då ääääääntligen dags för det vi betalt för och väntat på som två små gossar på Julafton - The Bad Boys Of Boston: Aerosmith! Ryktena hade gått i månader om Steven Tyler's eventuella avhopp, bråk i bandet med mera. Vi hade därför gjort vårt bästa för att ta ner förväntningarna innan. "Steven kommer säkert att sjunga skitdåligt...", "De kommer säkert att göra ett oinspirerat rutingig..." och "Vi får vara glada att vi får se dem innan de lägger av..." gick snacket innan. Well...
Ridån faller till ett öronbedövande vrål från över 20,000 personer och de kickstartar med en bländande version av "Love In An Elevator", tätt följd av 70-talsklassikern "Back In The Saddle"... Ord är överflödiga. Steven var coolare, sexigare och snyggare än vad någon vågat hoppas i sina vildaste fantasier. Om han sjöng bra? Han sjöng inte bara "bra" - han var Gud på scenen. Allt bråk verkade vara bortglömt (åtminstone för stunden) och vi fick privilegiet att uppleva ett spelsuget Aerosmith i högform som fullständigt sopade mattan med allt motstånd. Setlist:
- Love In An Elevator
- Back In The Saddle
- Walkin' The Dog (Rufus Thomas-cover)
- Falling In Love (is Hard on the Knees)
- Livin' On The Edge
- Jaded
- Kings And Queens
- Cryin'
- Joey Kramer trumsolo
- Lord Of The Thighs
- Joe Perry gitarrsolo
- Stop Messin' Around (Fleetwood Mac-cover)
- I Don't Want To Miss A Thing
- Sweet Emotion
- Baby, Please Don't Go (Big Joe Williams-cover)
- Draw The Line
Extranummer: - Dream On
- Walk This Way
- Toys In The Attic
Med andra ord en perfekt mix av 70-talsklassiker blandat med MTV-hits. Jag tror inte vi behöver säga mer. Det sägs att bilder säger mer än tusen ord, så vi har därför fått den stora äran att publicera några bilder tagna av vår goda vän Amanda Stiverius, som till skillnad från Martin KAN fotografera. Enjoy:
Sovplats då? Ja, att sova två vuxna män i en bil (om än kombi) är inte att rekommendera. Så mycket kan vi konstatera. Så Olle fick äran att utnyttja Hotell Bil efter eget huvud, medan ett gäng snälla extramammor från Malmö uppgraderade Chaufför Martin till presidentsviten...
Där bjöds det minsann på handsprit, ett rosa leopardtäcke och fesljummen kräftost - det ni!
Twist Action Heroes
Kommentarer
Trackback
