Heroes united!

Alla som känner mig vet att Kiss är mitt all-time favourite band. För detta får jag ta en del skit ibland, då Kiss aldrig fått särskilt mycket cred bland musikaliska finsmakare. Att jag gillar Kiss så mycket beror på många olika faktorer och naturligtvis en stor del nostalgi, då de var mina första riktiga idoler. 

Nostalgi eller inte anser jag dock att de (framför allt Paul Stanley) är grymt underskattade som musiker och låtskrivare. Man säljer inte över 80 miljoner plattor och turnerar för utsålda arenor i över 30 år om man inte har hållbart låtmaterial. Punkt slut.

Ett annat band som jag upptäckte långt senare i livet är Led Zeppelin. Ett band som i motsats till Kiss alltid varit högt respekterade i musikerkretsar och som alltid överösts med cred från alla möjliga håll. Med all rätt förvisso, då deras meritlista är smått otrolig.

Hur som helst var Led Zeppelin en stor musikalisk inspiration för Kiss under tidigt 70-tal och Kiss har vid ett flertal tillfällen jammat på bland annat "Whole Lotta Love" under sina konserter. Måste därför varit extra kul för dem när självaste Jimmy Page dök upp på deras senaste konsert i London. Här är bilder från backstage ihop med Paul Stanley och Eric Singer:

Kiss & Jimmy Page

Härligt att se tycker jag och Jimmy ser ju inte ut att ha tråkigt heller... Ett litet gästspel på nästa Kiss-platta hade kanske fått tyst på en del Kiss-föraktande musikjournalister? Vem vet.

Martin
Twist Action Heroes


Nu är det väl revolution på gång?

Oh! vad det är skönt
Och inte veta sitt eget bästa
Och gå på en smäll
Och sen rusa som en tjur
Rakt in i nästa

Oh! vad det är skönt och bra
Och äga sin egen radioapparat
Och slänga ut genom rutan
När dom snackar om sånt
Jag vill vara förutan

Nu är det väl revolution på gång?
Jag tycker att väntan börjar bli lång

Bakfickan är tömd på ess
Nykter i en vecka - en oändlig sträcka
Jag kan allting om tristess
Jag går upp imorgon, jag väntar tills dess

Äh! jag ligger här och tänker ut
Hur vi skall få vårt land på fötter bäst
Jag vill att allt skall bli som vanligt
Men ändå är det det som jag fruktar mest

Nu är det väl revolution på gång?
Jag tycker att väntan börjar bli lång 

Fröken jag går på glödande kol
Efter händerna på täcket i en vecka
Efter händerna på täcket i en vecka
Nu är det slut, nu får det räcka

Nu är det väl revolution på gång?
Jag tycker att väntan börjar bli lång
 



Texten ovan är ganska talande för hur jag allt oftare känner mig. Tiden bara försvinner och ena dagen tycker man att allting går alldeles för fort, medan man nästa dag tycker att en timme känns som en evighet.

Precis som Thomas Öberg sjunger vill man gärna vara kvar sin trygga bubbla, samtidigt som man är livrädd att fastna i tråkiga rutiner. Man känner å ena sidan en stress, men samtidigt ett inre lugn och en likgiltighet inför tidens gång. Lite lagom schizat. 

Har funderat mycket över livet på sistone av olika anledningar, därav detta märkliga inlägg. Står inför en hel del val och förändringar. En del frivilliga och en del ofrivilliga. Det är kul och obehagligt. Schizat får nog bli dagens ord känner jag.

Slutligen undrar jag vad det innebär i dagens samhälle att "bli vuxen". Förr gick man ut skolan, skaffade ett jobb, bildade familj och sedan var det klart. Runt 30 hade man liksom allting ordnat för sig, sedan rullade allting bara på. Jag tror inte jag kan räkna upp särskilt många jag känner runt 30 som är i den livssituationen. Är den utvecklingen bra eller dålig? Inte fan vet jag.

Inte många verkar heller veta sitt eget bästa, utan rusar på och tar livets smällar med en klackspark. Är det bra eller dåligt? No clue. Öberg slog hur som helst huvudet på spiken med denna texten. Tror knappast jag är ensam om dessa tankar.

För övrigt hörde jag låten första gången på P3 under sommaren 1998, när jag stod med mina hörlurar i korvfabriken på Scan och svettades. Det var även första gången jag hörde bob hund och kände redan som förvirrad 17-åring att det kanske var någon form av revolution på gång? Jag tycker dock att väntan börjar bli lång.

Martin
Twist Action Heroes


Melodifestivad...!?

Jag hade tänkt vägra in i det sista. Men ligger man hemma en jävla lördag med hosta och en förkylning från helvetet är man fan ursäktad. Så jag erkänner: JA. JAG SÅG FINALEN I MELODIFESTIVALEN. Och ja. Jag skäms lite, men nu är det gjort och jag tänker försöka skriva Sveriges kortaste blogginlägg om saken. I punktform. Varsågoda:

Peter Jöback: Vacker röst som vanligt, men lika intetsägande som en tisdag i februari. Som vanligt.

Eric Saade: Vem saa du?

Jessica Andersson: Inte ens spännande att titta på längre.

Pernilla Wahlgren: Trodde jag skulle skratta åt henne, men hon var rätt gullig faktiskt. Enda "riktiga schlagern" enligt de som tar detta på allvar. Hur man nu kan göra det?

Ola: Herregud, vilken fjant.

Salem al Fakir: Han kom undan med sin cred i behåll, trots en ganska tam låt. En skön kille med stor talang.

Andreas Johnson: Vad hände med den coola killen som sjöng "Glorious" för ett antal år sedan!? För jag såg inte honom trots att jag stirrade stint på bildskärmen.

Darin: Han försökte tydligen visa en mognare sida. De 12-åriga tjejerna skrek. Det gick sådär då va...

Timoteij: Fyra ruggigt söta tjejer, traditionella instrument och en trallig poplåt med inslag av folkmusik. Lika snällt och beskedligt som det låter, men detta är nog enda låten jag tror haft en chans i Europafinalen. Nu blir det dock inte så...

Anna Bergendahl: Söt tjej, söt låt och hej och hå, gissa vad!? Hon vann...! Mest förvånad var nog hon själv!?

Måns Zelmerlöw var oväntat stabil som programledare, såg ut som han inte gjort annat. Dolph Lundgren var mest...eh...tja...Dolph Lundgren kanske!? I övrigt har jag redan glömt (förträngt?) allt. Så intressant var detta med andra ord...

Nu är det tramskomedin "Wedding Singer" med Adam Sandler. Den har mer djup än Melodifestivalen tycker jag. Det ramlar samtidigt in lite SMS från folk som vill att man ska gå ut... Detta är så störigt, FÖR JAG ÖNSKAR INGET HELLRE ÄN ATT JAG VAR FRISK JUST NU!!! Som att man sitter hemma en lördag frivilligt!? Usch nej.

Så. Nu har jag surat av mig här också. Förlåt. Åter till filmen... Hoppas ni som inte har åtta kilo snor i huvudet har roligare än vad jag har!

Peace out...

Martin
Bored Action Wimp

En solig dag i fyndens tecken...

När jag idag välkomnades av solens milda värme som ömsint omfamnade min vinterfnasiga och köldskadade lekamen kände jag för första gången på länge en sann tillfredsställelse av att bara leva. Tyvärr gör ju jobbet att man trots detta lyckorus tillbringat större delen av dagen inomhus, men bara synen av solen genom fönstret bidrar till att pulsen ökar och en känsla av allmänt välbefinnande sprider sig i kroppen.

Det finns således hopp om livet även i år och en absurd längtan efter lata dagar i Folkets Park, bad i Västra Hamnen, promenader längs Ribersborg och galna upptåg i nätter som aldrig tar slut tar över all normal tankeverksamhet. Jag tror inte att jag är skapt för att leva i detta klimat. Eller är det kanske så att våra bistra vintrar gör min kärlek till solen och värmen ännu starkare? Vad vet jag.

Jag kan hur som helst inte beskriva i ord hur mycket jag längtar efter sommaren och jag hoppas av hela mitt hjärta att den blir lika fin som förra året. Det enda smolket i glädjebägaren är att det är för mycket (!) bra festivaler och konserter i år! Jag har helt enkelt inte råd och möjlighet att åka på allt jag vill. Snacka om I-landsproblem, men det är faktiskt irriterande. Sonisphere, Sweden Rock Festival, Metaltown, West Coast Riot, Kiss och AC/DC = ca 15,000:- om man räknar in mat och resor. Det är nästan lika mycket som den där New York-resan jag så länge velat göra... Fan. Man borde blivit kriminell.

Dyra var däremot inte mina skivfynd som jag sprang på hos Repeat Records i Lund idag! För den nätta summan om 240 riksdaler fick jag följande:

* L.A. Guns - "L.A. Guns" (1988) i originalpress på vinyl. I perfekt skick! Classic sleaze...



* The Hellacopters - "By The Grace Of God" (2002) i USA-press med bonusspår på digipack-CD. Nu har jag detta mästerverk i tre olika exemplar, men den var så jävla snygg!

The Hellacopters – It's Good But It Just Ain't Right

The Hellacopters - By The Grace Of God

* Iggy & The Stooges - "Raw Power" (1973) remastrad på CD. Punkfarfar i sina glansdagar!

The Stooges – Raw Power

* The Kinks - "Kinks" (1964) på CD. Så klassiskt att kommentarer är överflödiga.

The Kinks – You Really Got Me

* Ulf Lundell - "Män utan kvinnor" (1997) på CD. Han är som bäst när han är riktigt bitter och nydumpad.

Ulf Lundell – Fullt Ut

Väldigt blandad kompott, men alla dessa plattor är definitivt värda en lyssning om du inte redan hört dem!

Tycker fortfarande det är fantastiskt att gå in i riktiga skivbutiker och känna den där speciella lukten som påminner lite om gammalt bibliotek. Gå runt och bläddra och titta på alla omslag. Låta sig förföras på nytt av någon gammal klassiker man kanske haft på kassett när man var liten och unna sig att faktiskt köpa skivan. Nicka lite medhållande åt någon annan nörd som håller i en skiva man själv älskar.

Spotify, YouTube och Pirate Bay i all ära, men visst är det roligare att faktiskt köpa en skiva och sitta och bläddra i häftet medan man suger in musiken tillsammans med texterna? Eller är det kanske jag som börjar bli gammal?

Martin
Twist Action Heroes



Twisted action hero...

Sacré-Coeur!

Nyfallen snö är bra på flera sätt. Dels ger den finfina förutsättningar för friåkning. Dels tar den tacksamt emot när man faller. Och som man föll!

Framstupavoltkullerbytta. Med en twist. Kom ihåg var ni hörde det först! Ett sådant konststycke levererade undertecknad strax efter lunch igår. Huvudet ner i en halvmeter snö och fötterna upp i luften. Uppochnerpå och baklänges typ. Slå det Anja Pärson!

Inte ens fantastiskt falsksjungen fransk karaoke på kvällen hjälpte mot ett skadat knä och sträckt rygg. Bäst bland masslakten av mestadels franska "hits" var för övrigt en franskjapansk version av "Wonderwall". Eller om det var samma killes battle med Sinatras "My Way"...

Idag blir det hur som haver vila när alla de andra små tjurarna får stångas i backen.

Gårkvällens höjdare var annars när en skön fransos absolut skulle kolla vädret (till och med på söndag) mitt i upploppet i nån OS-stafett. Ett rum fullt med (därmed) förbannade svenskar hindrade inte den meterologiskt smått besatta hjälten att helt iskallt stå kvar och vägra byta kanal. Det var underhållning på hög nivå i det rödvinsfnissiga tillstånd jag då befann mig i.

A tutaleur!

Olle
Fallen Action Hero


Uppdatering från 1800 meters höjd...

Bonjour!

Börjar med en kvällsbild från 1800 meter som togs på väg upp till centret efter After Ski nere i byn...

Le Gruyeres 3

Efter vine chaud och kall öl, big air-tävling och avslutande discodans på centret igår började onsdagen med en smaskig brunch, alla tänkbara tillbehör. Snön som kommit under natten och gårdagen föll fortfarande ymnigt. Förmiddagen fortlöpte därför i sakta mak med väldigt trevligt sällskap, grundlig kontroll av ett felringande
nummer (Google och Ratsit, mama mia..) och många koppar kaffe inomhus.

Le Gruyeres 4

Plötsligt, när alla satt djupt insjunkna i böcker, plugg, resplaner inför hösten (surfa i Västindien med UCPA någon?) skingrade sig plötsligt molnen och den vackra blå himlen gjorde entre hand i hand med den strålande solen som idag klätt sig i varma färger!

Soundtracket till den soft sköna starten kanske läggs upp här någon dag, vi får se. Den inkluderar diverse gott från Millencolin, Mean Streets och Calaisa. Skön skidåkuppladdningsmusica.

Nä, nu blir det skidbyte och sen ut i den strålande solen på nyfallen pudersnö!

Au revoir!

Olle
Twist Action Heroes


Le grande rock

Så här såg det ut i La Gruyeres, en liten Schweizerby där jordens kanske vackraste kvinna bor.

La Gruyeres 1

Här vaknade undertecknad till liv idag till tonerna av The Verve – Velvet Morning när UCPA-bussen klättrade uppåt längs de smala serpentinvägarna. Trots en krökt sovbuss-rygg var det nästan religiös upplevelse när den klarblå himlen visade sig.

Klev ut och möttes av den friska och rena alpluften innan det var dags för en stadig frukost på färsk yoghurt och nypressad juice på en lite mysig restaurant med utsikt över dalen.

På väg ner passerade vi Genevesjön och solen slog mot dom vassa alptoppama Verbie. Historisk mark, det var tydligen här titeln "Smoke On The Water" kom till back in the days.

La Gruyeres 2

Vive le rock!

Olle
Twist Action Heroes

"Jag vaknade en morgon och var så jävla förbannad..."

"...så då skrev jag den här lilla trudelutten!"

Ovanstående citat är från Alexander "Alle" Hagman som står för de verbala lätena i Raised Fist. Det var hans sätt att presentera en av bandets låtar (tror det var "Killing It"?) på en konsert jag såg för några år sedan. Just då skrattade jag högt, för det lät onekligen väldigt kul att han liksom bara vaknade och var vred helt utan föraning. Jag såg framför mig hur han väsandes och morrandes stapplade ut i köket där han (samtidigt som han hårdhänt bredde sina morgonmackor) ilsket klottrade ner en låttext. Om han skrev med blyertsstiftpenna bröt han högst sannolikt av stiftet minst tre gånger. Vilket troligen gjorde honom än mer ond i sinnet. 

Oavsett hur bra man har det blir man ibland bara så jävla förbannad på allt och allmänt trött på sig själv. Detta är naturligt och en del av livet. Jag är inte en sådan person som håller detta inom mig, utan bearbetar negativa känslor genom att bejaka dem tills de ebbar ut. Anger management med hjälp av musik är ett av mina många sätt att hantera självförakt, ilska och besvikelse. Och det ska spelas HÖGT.

Martin
Twist Action Heroes

Söndagsskolan

Ojsch... Vilket kalas det blev!

Gårdagens Distortion drog ännu en gång fullt hus, rackarns roligt!
Och nu är det söndag. Veckans kanske mest schizofrena dag. Skönt soft såväl som sorgligt seg.
Som tur är finns Guds gåva till alla slagna hjältar. Coca-Cola. Ett stort isande kallt glas cola en söndag är helt enkelt inget annat än vad Spyker är för Saab, eller Jalla Jalla efter KB - en livräddare.



Började på en lista med några andra livräddare en söndag för ett par veckor sedan. Avnjuts bäst i skönt sällskap, eller med en god bok (kan rekommendera Tårtgeneralen) och ett stort glas cola. Kanske kan den underlätta söndagen för någon annan också.

Olle
Twist Action Heroes

Sommar, sommar, sommar...

Då så, då var äntligen vintern slut!

Det bestämde jag i alla fall när jag med genomfrusna händer desperat försökte kränga av mig jackan vars dragkedja ännu en gång fastnat i den överdimensionerade halsduken, som har varit ett absolut måste för att överleva den här vintern. Konstaterade i samma ögonblick att vinter med tillhörande snö gör sig bäst på någon skön skidort eller när man ligger under en soft filt på julafton. Vinter och snöstorm på väg hem från jobbet, en tisdag till råga på allt, är inte alls lika fräckt.

Det var därför jag, någonstans i höjd med Jesusparken - till tonerna av "Candy Kane", den gamla Caesars (jag vill säga Palace) dängan - knäade lite extra glatt i snödrivorna när jag plötsligt insåg att det ju faktiskt kommer en sommar inom kort. Här kommer därför en lista med några goa sommarvisor, som i varje fall får mig att hålla ut tills uteserveringarna öppnar, kläderna blir tunnare och folk blir gladare.

God midvintersommar!

Olle
Twist Action Heroes

Grattis farbror!

Om Göteborg Nonstop gör det, tänker jag minsann inte vara sämre…

Idag gratulerar vi nämligen Kakaphonia's egna Andy bloody K som klockar in på den stora trenollan!!

Varför uppmärksamma en tjomme som Andy K då? Jo, för att han är en förbannat bra människa – och bra personer förtjänar helt enkelt lite extra uppmärksamhet.

Sedan vi lärde känna varandra för 14 år sedan har mitt liv berikats med en skopa festliga upptåg, resor högt och lågt och en rejäl portion jävligt roliga tider. Jag säger därför stort grattis och tackar för alla de galenskaper den här skogsmullen med förkärlek till en skottsk rökig har dragit med mig på hittills.

Grattis gubbe!

Olle
Twist Action Heroes


Roots bloody roots

När jag var ungefär fem år upptäckte jag Elvis Presley genom mina föräldrars gamla LP-samling. De andra barnen på dagis tyckte nog jag var lite märklig när jag mitt under det neonfärgade 80-talet med sitt syntetiska ljudlandskap kom släpande med Elvis-kasseter till musikrummet. Detta bekom dock inte mig som med vattenkammat hår och mantel försökte sjunga med i texterna med en plastgitarr runt halsen. Tjejerna som stod och mimade till Samantha Fox och Sabrina fick faktiskt flytta sig från spegeln. Jag visste redan då att det jag lyssnade på var bättre.

Alla som är det minsta intresserade av populärkultur i allmänhet och rockhistoria i synnerhet vet att Elvis "snodde" mycket i sin tidiga stil från de svarta i USA. Hans första inspelningar stinker av blues och många av de lugnare låtarna var väldigt inspirerade av gospel från de svartas församlingar. USA var som bekant oerhört segregerat på denna tiden. Detta faktum kan dock inte ta något ljus ifrån Elvis oerhörda talang. Det skulle vara som att säga att Eminem inte kan rappa bara för att han är vit. Elvis röst i början av karriären var extremt säregen, sexig och uppkäftig. Han ansågs allmänt som en rebell.

Elvis Presley 1956

Debutalbumet kom 1956 och slog ner som en bomb. Elvis gästade flera stora TV-shower och blev snabbt en stor stjärna. En av de låtar jag redan som barn tyckte var en av Elvis' bästa är "Heartbreak Hotel" från just denna platta. Grym text och en sånginsats som än idag håller världsklass i jämförelse med vilken rocksångare som helst.

Elvis Presley – Heartbreak Hotel - 2005 DSD remastered


Detta är rötterna. Rötterna till mitt eget intresse för rockmusiken, men också av många ansett som rötterna till den stora våg av rock- och popmusik som under sent 50-tal tog världen med storm och än idag inspirerar människor från alla världens länder att börja spela instrument, sjunga eller bara lyssna och njuta. Hur man än väljer att se på saken kan ingen förneka Elvis' betydelse i rockens historia. Shake, rattle and roll motherfuckers och låt denna legend leva vidare för evigt!

Martin
Twist Action Heroes


Är det gamla så bra?

Ibland krävs det att man är riktigt trasig för att ta sig tillbaka och njuta av tillvaron. Lite samma sak tror jag att det är med musik som är bra på riktigt. Det krävs att det produceras en jävla massa skit innan man på nytt ska kunna ta till sig sådant som är bra. Ett exempel är Ten Years Later som jag för en liten stund sedan hänfördes av i någon dokumentär om Woodstock. Jag säger inte att det är världens bästa band, men de utgör ett talande exempel. Vad hände egentligen med känslan, improvisationsglädjen, inlevelsen och kärleken till musiken? Vilket band idag kan ställa sig på en scen med samma själ och hängivenhet som tidigare? På riktigt alltså, lämna gärna en kommentar om jag missat något uppenbart.


Det kanske är jag som är lite skadad, men även om ett band idag levererar en toksnygg och välgjord platta eller spelning, så ska det bra mycket till för att det ska svänga lika ärligt och uppriktigt som tidigare. Egentligen är det kanske inte så mycket musiken i sig som skiljer sig, utan snarare leken med den samma. Eller var det bara nyhetens behag som gjorde det intressant, det gamla kanske inte var så fruktansvärt bra egentligen? Antar att tiden får utvisa det.

Olle
Twist Action Heroes

RSS 2.0